Min mammas morfar hette Konrad Pettersson och var gift med Selma född Berggren. Han hade långt vitt skägg, träben och bar omkring på en stor hörlur då hörseln var starkt nedsatt. Han var en Tåman sa man, barn till den snåle Per-Erik och den generösa och hjälpsamma Lovisa.
Lovisa hade ruter i sig.
Man sade" att dom byxorna satt på fel arsel" i den familjen, har jag fått veta av min mammas kusin. Lovisa var född 1833, en tid då familjen satte djupa avtryck i existensen, och samhällets inverkan var ganska liten. För det mesta var samhället starkt patriarkaliskt, men hos Tåmans rådde annan ordning. Lovisa var dessutom 7 år äldre en sin make vilket kanske också spelade in.
De levde i ett samhälle där skammen var stor, och familjetragedier kunde få oanade konsekvenser. Jag läser om Erik Lind i
Folket som halshöggs 1836 utanför Eskilstuna i Råbyhed, då han försökt giftmörda sin fru för att få leva med sin nyvunna älskade.
Hedersrelaterat våld har funnits i alla tider, och när vi dessa dagar pratar om hederskultur, ska vi veta att vi är alla inblandade, om inte annat via vår egen historia. Det finns mer hos oss människor som sammanfaller än vad som skiljer oss åt.
Ett av Konrads och Selmas barn var alltså min mormor, Elna Maria som var född 1900.
Jag känner igen mig i det liv som många utav invandrargrupperingarna lever i vårt samhälle idag, för hos mormor samlades vi hela släkten på lördagar, fikade och spelade kort. Det var mostrar , morbröder och kusiner om vart annat. Diskussionerna blev ibland uppsluppna för att ibland till och med spåra ut. Familje och släktbanden var fortfarande väldigt starka.
Jag kan med avund se hur invandrarfamiljerna, träffas i området där jag jobbar och minnas ett annat samhälle, än det vi trodde att vi byggde. Eller tankarna och visionerna om ett annat samhälle. För i min mor och farföräldrageneration trodde man blint på att om man bara får det materiellt lite bättre så skulle samhället blomstra och utvecklas på alla de sätt. I och med arbetarrörelsens framväxt reformerades Sverige på väg mot ett sådant samhälle. Vi fick det bättre, och när vi hamnade i svårigheter fanns samhället där och stöttade. Familjen behövdes inte på samma sätt som tidigare. Familjebanden blev bräckligare på gott och ont. Den lilla människan kunde klara sig med barnbidrag, bostadsbidrag etc. om det skulle knipa.
Nu är vi det skede att vi måste skapa nya nätverk och mötesplatser, när man i nyliberal anda skär ner på samhällets insatser, samtidigt som familjebanden inte heller är starka längre.
Vi har skapat ett butikssamhälle som den gamle kulturministern Bengt Göransson säger, där medborgare görs till kund. Ett samhälle där butikssortimentet styrs av marknadskrafterna/butiksägarna naturligtvis, vilket är djupt olyckligt. Medborgarperspektivet är väldigt viktigt, där alla kan ta del och känna mening. Utopiskt,nej rent mänskligt och vi har råd med det.
Det finns ett lärande om vi blickar tillbaka på vår historia, vi har också mycket att lära utav de som har kommit hit till oss i Sverige, med helt nya erfarenheter. Vi lever trots allt i den del av världen där nästan allt är möjligt. Men det kräver förnyelse hos våra folkvalda medborgare, och det kräver engagemang hos var och en av oss.
Det finns ett gammalt foto på Konrad och Selma när de står på förstutrappen, han med sitt långa vita skägg, och hon en reslig gumma med knut i nacken. Fotot utstrålar, det här är vi ....vi bor här och vi blickar mot framtiden med tillförsikt.
Selma födde tio barn som hon fostrade tillsammans med Konrad, och jag är barnbarns barn i den del av släkten.
Tillbaka igen efter en vecka på drift, nära havet med tankarna om livet och framtiden. Vi inser fullt ut det fantastiska med att finnas till, läser och begrundar. Cykeln som den villige springaren som under en vecka fört oss strandnära till platser vi bara drömmer om den kalla årstiden.
