Efter att ha avverkat Ernst Wigforss Minnen I-III läser jag Henrik Arnstads bok Den förbannade optimisten med behållning.
Wigge, vilken kille!
I 1944 års partiprogram skrevs han något av det finaste som talar om vad den demokratiska socialismen handlar om:
”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.”
En utopi då som nu, redan 1919 skrev han om att staten skulle äga och driva järnvägar, vägar och samhällsbyggnad, forskning och utbildning och dessutom ha ansvaret över den fysiska planeringen avseende skogar, mark och vatten i Sverige. Vidare pläderade han då för 8 timmars arbetsdag och 14 dagars betald semester.
Högern gick i taket, då som nu.
