Regeringens kulturpolitik gör att staten drar ner sitt engagemang, och lägger ansvaret på regionerna och kommunerna. Men framförallt lägger man ansvaret på den enskilde individens förmåga och villighet att betala. Kulturen riskerar att utarmas än mer, men trots det lyser debatten med sin frånvaro, var finns engagemanget?2000-talet första tio år har mest handlat om genusfrågor,teatertanter och personkulter (läs Norén/Flink/Persbrandt m.fl).
Nu säger spåmännen att konjunkturerna vänder uppåt, då måste kulturfrågorna upp på bordet och in i debatten ordentligt igen. Det är inga lätta frågor men vi behöver kulturen som kittet eller smörjmedlet i vår samvaro.När nu regeringen går fram med storsläggan i privatiseringsivern är det viktigt med moteld, och framförallt en nyanserad debatt som kan leda fram till en balanserad kulturpolitik.

Bengt Göransson säger i -Tankar om politik :
"Jag är fortsatt starkt kritisk mot personer och grupper som har den totala och slutliga lösningen i beredskap. De undertecknar hellre en ärorik reservation än stöder en möjlig kompromiss. Jag hoppas att en eller annan gång kunna förmå den som har att fatta beslut att tänka en stund till och att nyansera beslutet. Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap".

Så till kultureliten, sluta med minglet,medieglansen är ju bara yta, politikerna, vi behöver engagemanget även från er-kultur för alla även inom vård skola och omsorg, men också kultur som egenvärde.

Men vi behöver framförallt ett kulturellt ledarskap som kan driva frågorna på ett ödmjukt och engagerat sätt.