En röst ska tystna........

Tidningen Folket ska bli en tidning som kommer ut en dag i veckan, kvar finns det borgerliga alternativet. Bedrövelse, men inte oväntat. Jag har alltid haft lokaltidning. För mig finns inget lokalt alternativ kvar, så är det. Inte för att tidningen har varit någon lysande publikation, men mina grundläggande värderingar har har hållit mig ifrån de liberala tidningsmonopolen. Tjurskalle....javisst! En liten eftergift måste jag medge, vi har DN på helgerna.

I Härnösand hade vi Nya Norrland, inte Västernorrlands Allehanda. Det kommer att kännas ovant och konstigt framgent, bara FLT och Bonnier överallt så långt näsan räcker.

Funderar på att prenumerera på ETC, och så får jag väl smygläsa borgartidningen här i sta´n på nätet i värsta fall. FOLKET SKA LEVA!

Till mina barn

Vi finns till för varandra, och vi finns till för dem som behöver någon. Men man måste alltid själv ta första steget. Så var det när ni lärde er gå själva en gång, vi höll i er i det längsta, men till slut fick ni lov att ta det första egna steget och känna att det bar. Nu står ni mitt i livet på egna ben, och vi är stolta över er. Vi finns till för varandra.

Tjuv

Jag kommer ut från jobbet,går fram till cykelstället.....tittar en gång, tittar en gång till. Funderar ....tog jag verkligen cykeln imorse till jobbet?

Kanske åkte jag bil, eller gick jag? Efter en stunds dividerande kommer jag ihåg, jag tog cykeln, så var det, och nu finns där ingen i cykelstället.

Förbannad, nej mera besviken över tilltaget, att själa från någon annan, någon annans egendom.

Jag hade en fin cykel, en cykel som jag var väldigt glad över, nu åker någon annan på den.

Motivation och möjligheter

Många tankar/metaforer om reslust, flygplatser och flygledartorn,möten, drömmar och om att skriva sitt eget manus till sitt eget liv. Det tarvar en stunds reflektion. Mia Börjesson i full frihet på Kulturtinget idag.
Metaforen om att som förälder vara kapten på familjens flygresa genom livet och samhällets samspelande funktioner ifrån flygledartornet eller??
Dagen då våra barn ska ge sig ut på sin egen resa, fyllda av drömmar och förväntningar. Ger vi, ger samhället barnen reslust, och de redskap de behöver för att navigera på resan. Och är vi dom livsviktiga, som det stod i Lärarförbundets kampanj för något år sedan? Dom livsviktiga, smaka på den. Viktiga i våra yrkesroller, och i våra liv. Viktiga för våra nära och kära, våra barn och de vi möter i vårt arbete. Är vi dom livsviktiga?
Just nu mycket inspiration, men lite förvirring. Om en stund ramlar allting på plats. Känslor måste få bli ord, för att bli känslor igen.

Du och jag och samhället, snart 30 år tillsammans

Vi träffades första gången våren 1983, jag hade fyllt 28 år och du skulle fylla 27 år. 80-talet var förändringens årtionde när J.R och Dallas kom in i de svenska vardagsrummen, symboliserande den nya tiden, själv är bäste dräng. I Sverige slets den svenska arbetarrörelsen med de ökade skallen från näringslivet bl.a om att skattetrycket var för högt, och att man måste släppa fram alternativen till de kommunala daghemmen, skolorna etc. Konkurrensen skulle göra allting bättre på alla vis. Kostnaderna för den enskilda skulle bli mindre och kvalitén bättre.

Hela efterkrigsperioden hade socialdemokratin regerat frånsett åren 1976-82, och det borgerliga regeringsinnehavet hade varit rent bedrövligt både p.g.a oskicklighet men också på omständigheter i den globala ekonomin.

80-talet var också Palmes andra regeringsperiod ,den första var mellan 1969-76, en period och en brytningstid, då yuppien gjorde sitt intåg i det svenska samhället. T.o.m socialdemokraterna hade en ung välklädd man i öppen sportbil och med jag tror en dalmatiner på valaffischen som deklarerade att han stödde socialdemokraterna valet -85.

Jag hade svårt att förlika mig med förändringarna,kanske många med mig.

Det fäste liksom inte tanken om allas lika värde, solidaritiet och folkhögskola.

Inte för andra, men själv funderade jag vad jag skulle göra av tiden och valde att flytta till Västernorrland och Härnösand för att gå Musikhandledarlinjen, en tvåårig musikutbildning med folkbildningsrötter.

Jag tror inte på nått sätt att alla vi som gick där delade värderingar och var klara över den samtid vi levde i, men vi rodde båten tillsammans.

I grundförutsättningarna låg allas lika rätt att komma till tals, och allas lika värde. Vi konkurrerade inte på samma sätt som man gör nu på många utbildningsinstutioner utan vi samspelade och på det sättet lyfte vi oss alla utifrån våra respektive förutsättningar.

Utbildningen var i mångt och mycket elevstyrd, och du blev min coach och jag din praktikant, då du redan hade gått första året och förväntades ta hand om nykomlingarna.

Där på Härnösands folkhögskola fick jag utlopp för min kreativitet, men jag hittade också hem dit där jag hör hemma.

Trots ett årtionde med snålblåst på många sätt, ändå en vändpunkt i våra liv, ditt och mitt.