Richard Bona

Vad skiljer människa och djur? Musiken? Politiken? Har just strölyssnat på partiledardebatten. Det nya, tydliga skiljelinjer mellan två block. Det rödgröna, med solidariteten och de gemensamma välfärdssträvandena, och alliansen och jobblinjen för de som kan jobba.
Frågan kvarstår, vad skiljer människa och djur? Jag lyssnar vidare på Richard Bona.

Jag är en människa..........

Kan man blunda för en doft, sinnenas befruktning. Kan ögat ha något med doften, smaken,hörseln,känseln att göra ? Visst kan man blunda för en doft, lika väl som man kan höra när träden står hymn mot himlataket. Sinnesrörelsens gränser är flytande, jag är trots allt en människa. Inte förrän Nils Holgersson har gjort sin långa inre resa genom Sverige kan han konstatera: "Jag är en människa". Tillblivelsen, och varseblivningen är livsprocessen, kantat med ett antal milstolpar under resan. Där vi utforskar verkligheten med våra sinnen och de verktyg som har blivit oss givna. Är det verkligheten vi ser på bilden?Visst, det är min verklighet, kanske också din, vem vet?Ur datorns högtalare strömmar en pianokonsert inspelad 24 januari 1975 i Köln och mina sinnen tävlar om uppmärksamheten.

Säkerhetsvakten

Jag har träffat representanter för Kurdiska föreningen i Eskilstuna, för att planera föreställningen med Ahmad Salar idag. Jag hoppas många kommer den 14 februari och ser ett starkt drama om livet under Saddams regim. Ahmad Salar är en av Kurdistans främsta skådespelare.Dessutom textas föreställningen på svenska det borde locka några nyfikna utanför kretsen?Spännande blir det i alla fall. Kurdiska föreningen i Eskilstuna har funnits sedan 1984, och för mig har vi levt helt skilda liv, märkligt tycker jag att våra vägar ej har korsats. Jag känner enskilda personer i föreningen, men vi har inte haft något egentligt projekt tillsammans förrän nu.

50 minuter dans...gästspel Eskilstuna

Kamyoutbesöket i Eskilstuna är tillända, ca 1400 i publiken uppdelat på 5 föreställningar.Fantastiska skolföreställningar med en fantastisk publik från bl.a Fröslundaskolan och Skogstorpsskolan.
Jag vistas inte dagligdags i den svenska skolan, men jag är imponerad att expressiv dans kan fånga elever i årskurs 6-9. Vi läser om strulet, och förstår att elever och lärare har det tufft, men jag tror det är viktigt att lyfta fram när det funkar. Så många fina möten, jag minns tjejerna från Fröslunda som efteråt bad mig ropa tillbaka några av dansarna, så att man fick tillfälle att säga några ord och ta några bilder på sina nyvunna favoriter. Jag minns ögonblick av kontakt när dansarna skred runt i publiken och varligt tog i hand...Häftigt i stunden som varar länge,länge...

Dans-ett sätt att uttrycka sig

Kommer hem från en omtumlande dansuppvisning i Eskilstuna Sporthall,rörelsekraft, precision och känsla.Publiken och konstnärer smälte samman, ett fragment och några ögonblick av ett underbart fantaseri.Imorgon väntar skolföreställningar,det blir spännande att se vilket mottagande föreställningen får hos eleverna?

Förfluten tid

Den dag som var kommer aldrig mera tillbaka, aldrig nånsin kommer det att vara lördagen den 23 januari 2010. Aldrig mera kommer jag att vara den jag var i går.
Många stannar där och lever med en längtan efter det där som var, det vanda och det inarbetade.Tryggheten i barn och ungdomens hågkomster. I sociala sammanhang pratar vi allt som oftast oss bakåt i tiden. Det nya är lite farligt och hotande, för att det blir mer och mer oförutsägbart kanske?
Jag tänker så här om förfluten tid.
Den jag är idag, denna dag summan av all tid som förflutit, allt jag erfarit, tänk att jag får vara med och ta mig ann framtiden, med allt detta i bagaget?
Samhället behöver ta tillvara alla dessa samlade erfarenheter som människor har, när vi blickar framåt.

Morgonritual 2

Alla har sina invanda rutiner, man gör som man alltid gjort eller? Klockan ringer 6.00. Kärestan gör morgongymnastik,jag hämtar den lövtunna lokaltidningen, och sätter på kaffet.Papegojan är mån att få lite omsorg från var och en av oss annars blir det ett j...vla liv, han är också van och har rutiner. Så sitter vi där på var sin sida av bordet tyst försjunkna, jag med sport och nöjesdelen och kärestan med dagsnyheterna.Några korta kommentarer och instämmanden i övrigt,tyst samförstånd.
Dagens vedrmödor smyger sig på oss, likt ett tassande rovdjur. Vi byter med varandra, kärestan börjar bakifrån i sport/nöje, ser om det finns något intressant på kultur/nöjesfronten, och lämnar sporten därhän.Hemmavarande sonen lever sitt eget liv och lyser med sin frånvaro. Jobbet väntar ....( läs gärna morgonritual 17 oktober 2009)

I väntan på innevånare....

Skatboet i vår pil ligger öde och väntar på att snön ska smälta, men än är det vintertid. Istället härjar enorma kajflockar i grannskapet, de sveper in och ockuperar träden och omliggande tak. Deras tjatter blir till symfonier i mina öron, jag funderar vad dom egentligen säger till varandra? För mig blir det en påtaglig metafor till det massmediella brus som omger oss.
Men just i dag känns livet fantastiskt, så där som det gör ibland, det har inte hänt något sensationellt, det är bara så härligt. Mitt i stormens öga råder lugnet, så är det bara ibland....Och till våren flyttar familjen skata in i boet igen.Idag passar lite nostalgi...den gamle Lowden Wainwright III hittar den idoge på youtube. Det finns en inspelning från 78 av Motel Blues som inte går av för hackor om man letar lite extra....

Hur ska tycke uppstå?

Hemma efter jobbet,fredag och några dagar med annat en arbetet. Åker imorgon lördag för att träffa Dramatenfolket, under dagen. Riksteatern och Dramaten har ett flerårigt samarbete, där Dramatenföreställningar kommer ut till oss i landet. Folkrörelsen Riksteatern i samarbete med K:ngl Dramatiska teatern, nätverken i Sverige tar sig alla möjliga uttryck. Det är väl en av styrkorna med att vara ett litet land, det är inte så långt emellan människor.
Men ändå finns det icke självvalda utanförskapet här, lurpassande på var och en, och med en regering som ökar klyftorna mellan människorna blir det ju inte bättre.
Dessutom nu när det är stundande valår ,då så mycket står på spel, så konkurerar medierna om vår gunst i TV-soffan.
OS i Vancover,Melodifestivalen,VM i fotboll i Sydafrika, listan kan bli hur lång som helst. Det känns hur kul som helst för mig som är idrottsintresserad. Jag kommer dessutom att följa laget i mitt hjärta mot SM-guldet i handboll.
Men var finns utrymmet för politiken i våra liv, kan man fråga sig? Och hur ska tycke uppstå mellan väljare och förtroendevald i denna smet? Ansvaret vet vi ju, det bär vi alla på........
Jag har förresten lagt upp en gammal låt på min "reverbnationsida" här bredvid. Den är från början av -90-talet Gammelman-Livsträdet, när min pappa hade gått bort.

Den skapande människan...

112 miljoner till skapande skola, om skolan vill. 68 av landets 290 kommuner har inte sökt medel att arbeta med skapande skola. Valfriheten att kunna välja bort?
I min kommun har man valt att inte söka medel från skapande skola. Problemet med valfriheten som regeringen hela tiden prisar är att kultur inte kan duttas med.Man måste istället baka in kulturen i det vardagliga arbetet i skolan liksom det var meningen från början i den s.k Sörmlandsmodellen för att ta ett exempel. Där alla barn i Sörmland kommer i åtnjutande av dans, musik och teater under alla åren i grundskolan. Barnkulturen är dessutom fastslagen i FN:s barnkonvention.

Aktionsgruppen för barnkultur hade ett uppdrag av regeringen att se över barns och ungas möjligheter till kulturengagemang och eget skapande, och komma med förslag på hur området skulle stärkas.
Tänka framåt, men göra nu - Så stärker vi barnkulturen
SOU 2006:45, men vad har det blivit av denna genomlysning?

Det fanns en gång ett levande nätverk för barnkultur i Sverige. Nätverket bestod av pedagoger och konstnärer knutna bl.a till de barnkulturcentra som fanns runt om i Sverige. Många av verksamheterna gick in under kommunernas kulturskolor tyvärr och försvann när åtstramningarna drabbade kommunernas ekonomi. Vem företräder den skapande utforskande människan? Har skolan utrymme för det? Var finns det plats för att ta vara på de erfarenheter som musikhandledare, drama och danspedagoger och konstnärer kan bidra med.Men framförallt hur gör vi barn och unga mer delaktiga i samhällsarbetet om de inte får verktygen?

Tinariwen-ökenblues

När vintern fortfarande frostar skägg och hår kan det värma med ökenblues! Bandet har gästat Sverige och Södra Teatern ett antal gånger. Dessutom har de medverkat uppe vid Nämnforsen på Urkult något år vet jag. Hur kult är de? Musikvärlden är så stor så stor, och Lasse är så liten!

Livsresan

Reser genom vinterlandskapet, genom Mälardalens mjukt kuperade landskap, detta är den livmoder ur vilken jag hämtat kraft. Winnerbäck sjunger "Jag får ingen ordning på mitt liv" och det känns också bra. Vemodet kan kännas så jäkla bra ibland, paradoxalt, javisst så är ju livet, komplext med känslor som far hit och dit.
Smärtans njutning och glädjens ångestfyllda längtan......

Kvällssamtal

Det är mysigt att snacka med barnen en och en ibland, våra fyra alldeles unika egna barn. Sonen kom förbi från sitt timarbete på gruppbostad. Vi får några timmar tillsammans när vi pratar om väsentligheter. Vad vill vi varandra när de nu är utflugna ur boet nästan hela gänget? Vi vrider och vänder och funderar om oss och om livet. Vi delar med oss av varandras erfarenheter. Vi kan småle tillsammans när vi talar om våra missförstånd och tillkortakommanden, likaväl som vi kan förundras över vår samhörighet och vårt samförstånd kring det mesta.
Det är barnen som i mångt och mycket lärt mig vem jag är som vuxen, de har visat mig på känslor som jag inte trodde jag besatt. De har lockat skrattet ur mitt innersta likaväl som ilskan,så är det bara.
Det är den största gåvan i mitt liv att ha så fina barn.

Min musik....

Till höger på sidan har gode vännen Tom hjälpt mig att lägga ut en länk till min musik, så att jag har allt samlat på samma sida. Praktiskt tycker jag...snart hoppas jag kunna lägga ut en del nyheter där. Liten Bossa till Bosse, Bäraren och Vintervandring är från en inspelning under förra århundradet...Tänk vad tiden går. Ett märkligt ljus vilar över landet, termomentern visar -20 grader, människor kurar inom hus, januari 2010.
Men vi ger oss ut på vår Vintervandring.....

Brottsoffer

I vårt samhälle som ändå fortfarande kan kallas för ett välfärdssamhälle, följer man upp och stöttar människor som blir utsatta för brott, i alla fall finns ambitionen att det skall vara så.
Men görs det något för anhöriga till förövare? De är ju också brottsoffer. I preventivt syfte är det av stor vikt, jag tror nämligen att brottsbenägenhet kan gå i arv. Det är svårt att bryta det sociala arvet.

Gemenskapens årtionde?

Närheten mellan två människor föder framtiden, och nu menar jag inte kanske intimiteten eller sexualitetet, utan jag tänker mer på det platoniska. Tankeutbytet och det gemensamma arbetet är framtiden. "Själv är bäste dräng" gäller alltså inte utan mer " genom andra blir man till".

Den ökade individualiseringen är naturligtvis en stor fara, vi kan inte leva i ett samhälle med bara solitärer, eller bara stänga in oss i kärnfamiljens varma hägn. Upplysningen och tillgången på kunskap i informationssamhället borde borga för en framtid byggt på solidaritet och gemenskap.