Fem veckors semester har försvunnit?Borttappade?

Så är man där vid vägs ände och ska åter igen in i vardagen. Varför är det så svårt med övergångarna mellan det ena och det andra som egentligen är del av det stora hela. Flyktmekanismerna infinner sig och tar det mest konstiga uttryck. Ska man investera i något som tröst, en ny platt-TV , en bil eller en sista minutenresa över helgen? Eller kallt och heroiskt invänta det som komma skall.

Framtidens kommande vedermödor tonar upp sig, och får gigantiska proportioner.

Apokalypsen ter sig blek i jämförelse under nattens småtimmar.

Kärestan har ett sofistikerat sätt att fly det som komma skall.För några år sedan bröt hon handleden på sista semesterdagen och förlängde på så sätt semestern med flera månader. I år gjorde hon ett nytt försök, men det blev bara en stukad fot, och det medför ingen ytterligare semester,så tji fick hon.

På måndag är man där igen, på jobbet, 5 dagar i veckan hela vinterhalvåret. Allt är som vanligt med andra ord. Men minnena från sommaren lever kvar, som Grålle(bilden) på Tjärö en varm sommardag i Blekinge skärgård, något att filosofera kring våta höstdagar.

Sommaren som nystart.....

Det är kväll och du övar på tvärflöjten igen, något som du underlåtit dig under barnens uppväxt. Det var likadant med min mor, hon hade spelat gitarr innan jag föddes, något som hon aldrig återvände till . Därför känns det väldigt skönt att du spelar igen ,och det låter bra. Det är så många begåvningar som låter talangen bara förtvina, och försvinna. Ett barn har 100 språk men berövas 99. (Louis Malaguzzi )

Illusionen av trygghet?

Kommer hem efter utflykten i Stockholms läns södra kommuner, det har regnat i stort sett i två dagar,ett välbehövligt regn i denna torra årstid. Hemmet som en symbol för tryggheten och fästpunkten i livet, fyra väggar golv och tak belamrat med vårt bohag och vårt liv. Vår röra, vår historia, våra dofter möter oss i dörren. "Det är hit man kommer när man kommer hem", för att citera Ronny Eriksson. Så är det väl för oss alla, att vi markerar revir och boar in oss både som djur och människa. Men nomaderna, de som bär hemmet med sig och flyttar från plats till plats, hur tänker och känner dom?

Jag, som efter kortare utflykter fortfarande bor i föräldrahemmet, som tredje generation slås utav hur flyktigt det ändå är med hemmet som den fasta punkten i tillvaron, när jag upplever hur barnen, den fjärde generationer frimodigt ger sig ut i världen, med helt andra referenspunkter än jag. Det är aldrig för sent att tänka nytt, även då när vi låter oss ana skymning.

Regeringens kulturpolitik gör att staten drar ner sitt engagemang, och lägger ansvaret på regionerna och kommunerna. Men framförallt lägger man ansvaret på den enskilde individens förmåga och villighet att betala. Kulturen riskerar att utarmas än mer, men trots det lyser debatten med sin frånvaro, var finns engagemanget?2000-talet första tio år har mest handlat om genusfrågor,teatertanter och personkulter (läs Norén/Flink/Persbrandt m.fl).
Nu säger spåmännen att konjunkturerna vänder uppåt, då måste kulturfrågorna upp på bordet och in i debatten ordentligt igen. Det är inga lätta frågor men vi behöver kulturen som kittet eller smörjmedlet i vår samvaro.När nu regeringen går fram med storsläggan i privatiseringsivern är det viktigt med moteld, och framförallt en nyanserad debatt som kan leda fram till en balanserad kulturpolitik.

Bengt Göransson säger i -Tankar om politik :
"Jag är fortsatt starkt kritisk mot personer och grupper som har den totala och slutliga lösningen i beredskap. De undertecknar hellre en ärorik reservation än stöder en möjlig kompromiss. Jag hoppas att en eller annan gång kunna förmå den som har att fatta beslut att tänka en stund till och att nyansera beslutet. Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap".

Så till kultureliten, sluta med minglet,medieglansen är ju bara yta, politikerna, vi behöver engagemanget även från er-kultur för alla även inom vård skola och omsorg, men också kultur som egenvärde.

Men vi behöver framförallt ett kulturellt ledarskap som kan driva frågorna på ett ödmjukt och engagerat sätt.

Låt historien inspirera oss, och låt oss aldrig glömma

Lyssnar på Hindi Zahra och det är fortfarande semester. Gårdagens utflykt gick till Bergslagen och Ängelsberg. De gamla bruken inspirerar och får oss att förundras över människans kreativitet och förmåga att överleva. Vi åkte ut på Västmanlands största sjö Åmänningen, och över till Oljeön där vi fick oss berättat i historien om August Ålund som raffinerade olja i Bergslagen i slutet på 1800-talet, fjärran från oljekällor,experter och kommunikationer. Kvar finns resterna av troligen världens äldsta bevarade oljeraffinaderi.
Hur kunde han?
Och han var inte den ende kreatören läs mer på: http://www.ekomuseum.se/

Tungt att bära, kan göra livet lätt men....

Uppförsbacken kan ibland kännas oändlig som prövning, men den kan också trigga oss, få oss att ta i och fokusera.

Arbete som en väg i livet. Vi har en anhörig i släkten som bor på landet, i skogen alldeles själv. Hon är fortfarande pigg trots 91 år fyllda, vilket vi tillskriver hennes målmedvetenheten framförallt med sitt växthus och sina odlingar som hon själv sköter. Året har sin rytm med sådd och skörd, och det bara är så. Hon är fortfarande smidig när hon står med rumpan i vädret i sina land.

Finns det ett samband med arbete, att vara i rörelse och hälsa? Så kanske det är, men jag tror också den sociala kontakten är viktig, att ensam är inte stark. Ensamheten kan vara oss övermäktig, och göra att vi krossas under den tyngd ensamheten kan ge.

Tillbaka igen efter en vecka på drift, nära havet med tankarna om livet och framtiden. Vi inser fullt ut det fantastiska med att finnas till, läser och begrundar. Cykeln som den villige springaren som under en vecka fört oss strandnära till platser vi bara drömmer om den kalla årstiden.

Du och jag vi två, bara vi, vår vecka, när vi årets andra 51 veckor lever med alla andra. Det känns lyxigt men det är vi värda. Brygghuset hos Walter som vårt krypin, litet med sovloft men passar oss som hand i handske denna, vår egen vecka.