Söndag morgon, dagen efter några timmars samvaro omkring samtiden och historien. Den svenska mentalitetsutvecklingen kom på tal. Vad händer med oss i bruset av medierna? Vad händer med oss när allt ligger öppet, de stora händelserna så väl som de små serveras som anrättning till frukost? Hur tillgodogör vi oss tiden vi lever i, vilka verktyg fattas? Hanna Hellqvist har irrat runt och letat lyckan i TV några veckor, på bästa sändningstid, TV:s något utslätade försök att ta tempen. Kultur som katalysator och livgivare, skönlitteratur,dans, bildkonst, musik, teater som det i dessa dagar det underskattade verktyget men också språket. Kvällen landar väldigt mycket i det, kulturens betydelse för oss människor. Men också kulturen som något centralt, inte något som står utanför. Någon pratade om konstnärens obefläckade renhet, han som ej upplevt världskrigen.
Men det håller ej, konstnärens händer kan aldrig och har aldrig varit obefläckade, och det är därför vi kan låta oss sköljas med och beröras av konsten och kulturen. Konstnären och den skapande människan låter sig resa med alla sinnen i behåll? Kulturen och skapandet som verktyget att tillägna sig världen som den är.
Sen har ju människan använt kulturen på allehanda sett men det är en annan femma...
