Vi letar oss igenom lager på lager av gamla hågkomster, och sådant som blivit kvar från tidigare generationen. Min farfar och farmors kvarlåtenskap, mina föräldrars dito och våra egna kvarlämnade lämningar från dagar som flytt.
Nu när vi sitter på var sin pinnstol och sorterar i högar, sådant som obevekligen ska köras till soptippen, annat som barnen ändå ska ta en titt på, och sådant som vi själva ska ge en andra chans, då kastas vi tillbaka i tiden ibland abrupt, ibland lite vemodigt och ibland med värme och en bild av livet som det gestaltat sig. Nedan min pappas häst från tidigt 1900-tal.
