Kommer hem efter utflykten i Stockholms läns södra kommuner, det har regnat i stort sett i två dagar,ett välbehövligt regn i denna torra årstid. Hemmet som en symbol för tryggheten och fästpunkten i livet, fyra väggar golv och tak belamrat med vårt bohag och vårt liv. Vår röra, vår historia, våra dofter möter oss i dörren. "Det är hit man kommer när man kommer hem", för att citera Ronny Eriksson. Så är det väl för oss alla, att vi markerar revir och boar in oss både som djur och människa. Men nomaderna, de som bär hemmet med sig och flyttar från plats till plats, hur tänker och känner dom?Jag, som efter kortare utflykter fortfarande bor i föräldrahemmet, som tredje generation slås utav hur flyktigt det ändå är med hemmet som den fasta punkten i tillvaron, när jag upplever hur barnen, den fjärde generationer frimodigt ger sig ut i världen, med helt andra referenspunkter än jag. Det är aldrig för sent att tänka nytt, även då när vi låter oss ana skymning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar