Känguruklubben-vi som lever på hoppet!

Gubbgänget som varje lördag under hela min uppväxt funnits där som bollblank, och som jag fick va med i när jag blivit torr bakom öronen. Gubbgänget med pappa som förste sammankallande, och där senilitetsprincipen skulle fälla avgörandet när det gällde ordförandeposten. Jag minns att jag fick rollen som reproduktionsansvarig i och med att jag var yngst och hade en stor barnaskara. Mötena präglades av livliga diskussioner om politik.Mer ingående penetrerades inrikespolitiken då rapporteringen från "insiders" var bra , med några med kommunalpolitiska erfarenheter, en medlem i konstitionsutskottet och en i regeringen. Nu i november 2009 är vi 6 stycken kvar i gänget som varje lördag träffas i sportstugan för kaffe och prat om aktualiteter i stort som smått och dessutom lite spel och dobbel(vi tippar matchen, insats 10 spänn var). Alla utom jag numera engagerade pensionärer.
Från början ett sätt för pappa och gänget att inte förlora kontakten med verkligheten. Nu också mitt fäste och rottrådarna tillbaka när han inte finns längre. Kontakten över generationsgränsen, den annars ack så skarpa ock ofta så exkluderande, ibland rent avvisande. Finns det generationsövergripande samtalet i dag, förutom på nätet och i familjen? Eller har varje generation sina koder som gör det nästan omöjligt att hänga med för en utanförstående?
Så är det tack och lov inte än . Men grupperingarna i samhället tenderar att bli fler, homogenare,mer inåtvända och inte så intresserade av annat än självspegling. Kanske vi landade där också i känguruklubben, men det var ju bara på lek för att orka med det stora allvaret!

Foten!

Svensk sjukvård inifrån! Jag "walraffade" igår på Mälarsjukhuset. 2005 uppsökte jag sjukan första gången för min ömmande knöl på foten. Operation nödvändig, slog doktorn fast. Sedan har åren gått delvis får jag skylla mig själv. Vätternrundan 2005 kom i mellan(jag hade brutit samma runda 2004, och kände att jag måste bara klara rundan runt) så operationen fick anstå.

Nu förra veckan hade man ett återbud, och då slog jag till. Kl.12.30 infann jag mig nyduschad och utsvulten på centraloperationen. Iklädd landstingets superläckra "städrock" och med sjukhusets blåa plastpåsar på fötterna gjorde jag entré.

Syster hjälpte mig till rätta, på den inte allt för bekväma sjukhussängen och sedan började väntan.....Plötsligt stod han där, alltings medelpunkt operatören, doktorn! Han gav mig en lektion i hur slipstenen skall dras. Han berättade engagerat och entusiastiskt om min fot och hur den skulle behandlas, och vad som kan tänkas i framtiden för denna lilla del av mig. Sedan i ett huj så var han som bortblåst, och ny väntan vidtog. Vi låg på rad i salen alla vi som skulle bli föremål för operatörens genialitet, somliga tyst snusande andra ständigt påkallande systers uppmärksamhet.

Fotblockad, den kvinnliga narkosläkaren kom in för att bedöva min vänstra fot. Operatören hade satt en pil på den med tusch för säkerhets skull för någon timma sedan. Bara en halv minut sa hon till mig........och försvann som ett brev på posten. Efter 5 minuter var hon tillbaka med support, jag var tydligen ett förstlingsverk för denna läkare så hon behövde assistans. Tre sprutor minst runt min ankel. Det kändes, men var inte outhärdligt.

Sedan var de borta, ny väntan ...en timme...en och en halv...klockan blev halv fyra och då var det dax!

Inrullad på den svala operationssalen av narkossköterskan John, och uppallad på operationsbordet som en korsfäst Jesus...kommersiell radiokanal skvalade ur högtalarna. Teamwork, förberedelser och proffsighet inför operatörens ankomst. Var är han? När ska spektaklet dra igång. Så, efter 20 minuter är han där, allt är förberett, patienten vid gått mod.

En timmes mejslande och fixande, sedan var operatören nöjd. Tack och hej ,ut på uppvakningen igen(fast jag var vaken hela tiden), kaffe och smörgås. Sedan hemgång, allt detta för en stackars liten fots skull! Jag gillar svensk sjukvård!

Träningstoken

Motion, vår ständiga strävan mot välbefinnande kan bli som ett gift. Behovet att dessutom dokumentera varje tillfälle blir nästan sjukligt i mitt eget fall.
Nätet är nedlusat av träningsdagböcker, där du kan skriva ner dina framsteg på vägarna, i skogen och i gymmen i detalj.
Jag vet t.ex att i dag har jag under 2009, cyklat 600 mil, haft totalt 217 träningspass. Den sammanlagda träningstiden är 350 timmar och 15 minuter, lika med 14 dygn 14 timmar och 15 minuter. Så här kan man hålla på i det oändliga.
Hur mår jag egentligen, är tiden väl använd? I mitt fall så är det nog så, jag har upptäckt att jag använder träningstiden som tillfälle för reflektion. Både kropp och själ mår bra av att vara i rörelse, och då kan jag ha överseende med mina dokumentationsmanier.

Klimatdiskussioner

Stockholm, gråmulen november Katarinavägen från Slussen mot Fjällgatan, kryper in i gemytet på Hermans veg. restaurang. Vi har haft två dagar av intensiva diskussioner om framtiden för scenkonsten. Begrepp som uthållighet, lust och engagemang, men också framtidstro trots de bistra novemberdagarna med tjurigt kulturklimat. Vi vet att vi kan påverka klimatet, för mänsklighetens bästa, och vi känner oss betydelsefulla, där vi är och verkar i vårt gemensamma liv. Vi åker hem vederkvickta med verktyg för att sätta våra planer i verket.

Galeasen

Såg dokumentären om Galeasen, nyskapande köttig teater skapat av bl.a Rickard Günther. Ibland undrar jag om mottagaren,publiken är medräknad eller om konsten är till för sin egen skull. Men Galeasen slår ändå ann strängar, känns emotionellt inspirerande utan att man egentligen kan sätta fingret på en punkt. Kanske är det människans utsatthet, och nakenhet som kittlar, berättandet som tar till vilka metaforiska uttryck som helst, spränger gränser blir ibland näst intill outhärdlighet. Skådespelarnas beundransvärda mod att uttala och gestalta det icke nämnbara, det som alla vet men som vi ej vågar beröra. Navelskåderiet ligger ibland farligt nära, och mycket känns igen från scenkonsten årtiondena innan, men det finns något unikt och farligt som är upproriskt uppfriskande och härligt. 2010 slår teatern åter upp portarna på Skeppsholmen.

Vistoken

Kreativ, och benägen att skapa nytt, jovisst jag är periodare, inser att flytet kommer bara om jag jobbar för det, och ibland blir det bara inte av.

Men inget är väl härligare än när man lyckas klämma ur sig något. Nyaste alstret måste anmälas till STIM och testas på publik när tillfälle ges.Har skickat ut lite förfrågningar om speljobb inför sommaren 2010, det gäller att ligga i, och det kanske ändå inte blir napp.

Tänker på i somras på Österlen när vi var vid Ravlunda kyrka och gästade Olle Adolfsson och Piratens viloplatser. Vad mycket glädje och eftertanke de fortfarande sprider här på jorden. Vad härligt med människor som hann med att tala till punkt.

Här under är askan av en man som hade för vana att skjuta allt till morgondagen.

Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972. ( F.Nilsson "Piraten").

Fordringsägare

Strindberg i Linus Fellboms tappning på en måndag i Eskilstuna kan det va nå´tt?
Fordringsägare skriven 1888-89, ack så tidlös ett menage á trois eller en triad skulle man kanske kunna säga. Roligt, tankeväckande teater! Vilken förmån att få se bra scenkonst i hemstaden.

Alla helgon

Hela gänget har varit hemma, fyra vuxna barn och vi , du och jag. Några av oss tog en vända på kyrkogården, tusentals ljus på gravarna och massor av människor som vistas vid sina anhörigas sista viloplatser. Stämningsfullt, tankarna går till de gamle som en gång var mitt ibland oss, nu vilar dom den eviga sömnen. Min far som ligger där tillsammans med mor, min farmor och farfar alla 4 på samma kvadratmeter. Ibland syns mig dessa anförvanter mig mer nära och närvarande än många nu levande. De skänker mig tröst och ger mig styrka i det vardagliga. Min far som dog 1991 kan jag ännu ha långa inre dialoger med, konstigt jag tycker att han borde förlora konturerna med tiden? Det är väl så att starka personligheter klingar av långsammare?