mediemjölken och politiken del II

När jag följer medias granskning av de oss valda, kan jag ibland känna att mycket har gått överstyr. Inte så att jag i grunden misstror politiken, men allt är så mycket mer invecklat och komplicerat, och det är lätt att göra bort sig. Mediebevakningen apostroferar ofta det, och skandalerna fokuserar på person istället för att granska politiken.

Lokaltidningarna leker drakar och ägnar sig åt att leverera spottloskor, på de förtroendevalda och tjänstemän som redan ligger ner vilket underbygger föraktet för de av oss valda.Det räcker nu, granska makten och makthavarna men glöm inte politiken. Sen är det väl så att det är tunt i politikerleden det är inte jag den förste att sticka under stol med,men ingen är värd att föraktas som engagerar sig och vill åstadkomma förändring och utveckling. Tredje statsmakten ägnar sig åt skvallerjournalistik.

Så brinner det till-de förtroliga samtalens högtid

Samvaron flyter på ett trevligt och varmt sätt, alla pysslar med sitt emellanåt för att sedan stråla samman kring måltiden. Jag tänker på dokumentären härförleden om fågelberget på Stora Karlsö där sillgrisshonan synes brutalt puttar ut sina ungar från boet på klippbranten, och där hannen skriande lockar till sig ungen ut på vattnet nedanför. Så är det kanske med oss människor att vi brutalt sätter våra ungar i en värld som vi själva ej kan överblicka fullt ut. Där de själva måste fatta sina beslut och välja sina egna vägar. Julen blir tillfället då vi reder i vad som varit. Vi lägger livspussel tillsammans och byter erfarenheter, hur det egentligen var, eller hur det inte var. Alla får vi något med oss, lär oss lite mer om oss själva och varandra, när vi slutligen vinkar adjö vid tåget. Det är en gåva att ha stor familj.

Julfrid

Jul Jul strålande jul, barnens grusade förväntningar och de vuxnas våndor, eller en stilla stund tillsammans med de man älskar?

Vi väljer själva i detta vackra land.

Huset som vanligt fyllt av ungdomar, eller unga vuxna som vi säger numera. Vi taggar ner och gör bra saker, en gran, lite skön musik och så god mat, vad mer behöver man?Jo en god bok förståss!

Det finaste arvet

Det är över 20 år sedan min pappa dog. Det konstiga är att hans närvaro är alldeles påtagligt. Jag kan ibland känna att jag för en dialog med honom, framförallt när det gäller samhällsliv och frågor rörande vårt gemensamma vara. Mina grundvärderingar har jag fått ifrån honom, men också tron på människan. Han var en pappa som ingav förtroende. Till professionen var han brevbärare, men fick tidigt förtroendeuppdrag, såväl fackligt som politiskt.

Han bar själv alltid vid rotändan, för att använda hans egen formulering.Ett ansvarstagande som jag glädjande nog kan se går igen hos mina barn, det där att inte banga ur.

I arv från min far fick jag och de mina, tron på människan och människans förmåga att forma sitt liv i samspel med andra.

I helgen har jag bl.a läst Leif GW:s självbiografi Gustafs grabb, en självutlämnande partsinlaga om honom själv som inte gör anspråk på att vara "sanningen om varför det blev som det blev", utan han är väldigt mån om att det framgår att det är hans bild av samtid och egenliv. Hans beskrivning utav sin uppväxt och sin klassresa griper tag och leder tankarna till min pappas specifika uppväxt, och hanteringen av den. GW bär med sig revanschlustan och "jag ska minsann visa dom" andan genom livet, på gott och ont. Pappa gjorde något annat av sin resa genom livet.

Jag har inte gjort en någon klassresa, den klarade min far av. Som klassresenär klarade han utav att hålla perspektivet och respekten för både ursprung och de sammanhang han engagerade sig i genom livet. Han förmådde att hantera den verklighet han levde i på ett unikt sätt. Hans lust och nyfikenhet blev hans drivkraft genom livet. Hans positiva livshållning var smittande och stärker oss fortfarande så här långt efter hans bortgång.

Han gick inte genom livet utan motgångar, utan precis som alla oss människor åkte han på nitar, men han lyckades på något sätt komma ut på andra sidan med en massa nyvunna erfarenheter istället för misslyckanden som det faktiskt var ibland.

Nu så här inför ett nytt år kommer tankarna åter, även mamma dyker upp här i mina funderingar, hon som höll ihop familjen, basen i hemmet med oändligt tålamod och stor lojalitiet mot sin make och min pappa. Det märktes framförallt de sista åren att hon mer eller mindre hade gett upp sig själv för att hålla ställningarna i hemmet, inte olikt många kvinnoöden i hennes generation.

Pappa som i över 3 decennier ägnat sitt liv åt det politiska engagemanget och mellan åren 1959 - 1986 verkat i veckorna i Stockholm, och bara varit helgpappa och helgmake i familjen Lundkvist under den perioden. Jag kan säga att mina föräldrar vigde sitt liv åt politiken, men ändå han med att bygga vår trygghet och ge oss vår fasta grund här i jordelivet.