Att leva med i det sociala spelet

Jag och min livskamrat pratade om oförmågan att inte kunna spela med i det sociala spelet, det där som ibland går tenderar att gå överstyr och bara blir tramsande, men också det där som ibland gör tillvaron lite lättare och gör att vi faktiskt närmar oss varann. Hon som står mig allra närmast är fri från manér och spel, men kan ibland uppleva själv att det är en brist att inte kunna leka med runt kaffebordet. För henne föds leken ur det djupt allvarliga, och meningsfulla, medan för mig leder leken fram till allvaret. Kan det vara så enkelt? Jag tror det är väldigt mer sammansatt än så.

Jag måste ändå ge henne rätt att ibland är det svårt att härda ut det sociala umgängets slentrianmässiga dramaturgi. Man måste ha modet att bryta, tänka nytt och närma sig varandra på nytt sätt med nya ögon och nyfikenhet.

Jag måste ändå ge henne rätt att det är lätt att falla in i stereotypa roller i umgänget, pajasen, den ständigt missgynnade, det värsta jag varit med om etc etc.

Somliga behöver krypa in i dessa kostymer ibland för att skydda sig?Hålla distansen emellan sig och andra på ett "lagom" avstånd.

Klart är att vi speglar oss i varandra och vi är alla grymt uppmärksamma hur vi tar oss ut i nästans ögon, och alla deltager vi på nå´tt sätt och tar ut svängarna i det sociala spelet, även käresta´n. Låt vara att somliga deltager utom tävlan, vilket känns väldigt befriande!

Om lögnen...

För att få vara med, duga och räcka till, gör vi omskrivningar av den verklighet vi lever i.
Vi tror ej att det faktiskt duger rakt upp och ner med det som verkligheten faktiskt bjuder på. Vi lägger till, för de flesta en liten ljusare nyans, ibland bara flyktigt lätt och knappt skönjbart, men en del lever ut sina lögner och föreställningar så att de tror på dem själva. Lögnen är en lätt utväg när man hamnat i knipa. I förlängningen leder den dock till förvecklingar och trassel. Det lilla barnet leker med fantasins verktyg sig in i andra världar och vrider och utforskar, men det är en annan sak, det är förövningen till vuxenlivet, och en förutsättning för vuxenblivandet. Jag tror att med åldern skalar de flesta bort utanpåverk och hänfallelse åt lögner. Man närmare sig självet, den innersta kärnan.Självmedvetenhet skapar inte bara förståelse och en sanningssträvan, den skapar ett lugn också.

Men en liten nödlögn kan väl ändå vara av nöden tvungen ibland.....eller?

Kunskap och insikt.....och olika kompetenser

Kunskap är ett begrepp som kan syfta på inlärda teoretiska förmågor, många har väldigt specifika kunskaper. Jag träffade en funktionshindrad man här förleden som kunde tala om för mig vilken veckodag jag fyller nästa år, när jag talade om datumet. Han hade starkt autistiska drag vilket gjorde honom i viss mån fjärmad från den sociala interaktionen vid ytlig betraktelse,men alltså en "fena" på specifika kunskaper. Hur tar vi vara på den sortens kunnande?

Nu i Nobeltider är det fokus på kunskapssamhällets innovatörer och experterna, människor som genom sin forskning flyttar oss i någon riktning, allt som oftast mot någonting bättre ,kanske mot en insikt grundad på förståelse av orsakssammanhang.

Jag tillhör en annan grupp.Jag tror att det är Bruno K Öijer som sagt "det enda jag vet är att jag ingenting vet", den andra typen som jag och många andra tillhör , vi som kan lite om mycket, kanske vi ändå är de insiktsfulla som försöker förstå, förmedla och bygga broar. Vi som lägger vår näsa i blöt lite här och lite där utan att riktigt fördjupa eller försvinna in i den specifika kunskapen labyrint.

Latmaskens efterkonstruktion eller......nej jag tror att det är på detta sättet. "Den som intet vet han blir poet, och den som allting vet han blir professor". Leve poesin!!! Men förneka för den skull inte kunskapen!

Nej skämt åsido, jag tror att vi har behov av alla sorters människor, oavsett våra begränsningar eller förmågor.

Lärandet och lärdomen uppstår i mötet mellan oss....

Gammal kärlek rostar aldrig...

Min syster fyller 60 år, och de trogna slöt upp förutom vi ,mammas och pappas kompisar 87 och 91 år gamla. Min andra syster som är 17 år äldre än vad jag är dök också upp tillsammans med sin man. Trevligt umgänge några timmar på den gruppbostad som min syster nu bor på. Vilken livslust det finns i de gamle, det känns inspirerande.

Morgonritual

Morgonpromenad och kaffe i Vilsta Sporthotell med känguruklubben (Vi som lever på hoppet). En tradition som varat i många år, från början motionerande kompisar till far min, men nu även mitt vattenhål. Min pappas vänner sedan brevbärartiden på -40talet. I början sprang vi i skogen, numer är det raska promenader i Vilsta med omgivningar. Jag ägnar dagarna till att rota ibland mina fysiska och mentala gömmor, min farfars gamla pianodragspel kan symbolisera dessa göromål.

Jag träffade aldrig farfar, men jag kan för mitt inre se honom sittandes i köket på en pinnstol, spelandes Johan på snippen , medans far min låg i utdragssoffan. Ett tidigt minne som min far ofta återkom till. Det är mycket av hågkomster ,bagateller och väsentligheter som vi överför mellan generationerna. Det är väl lite utav detta som gör att jag finner mig väl till rätta i Känguruklubben. Jag samlar på minnen och hågkomster......

Regeringens dubbla tungor....

Makten utgår ifrån folket, flytta makten från staten till folket, och till regionerna. Det är vad kulturproppen syftar till.I varje fall så länge man lyssnar till de välvilliga hejaropen från borgerlig massmedias håll. I själva verket bär propositionen i mångt och mycket centraliseringens prägel. Den talar för en snäv politisering av många funktioner som hittills har funnits utanför politikens som i exemplet folkrörelsen Riksteatern där jag själv är verksam.Nu tar man pengar från Riksteatern och satsar i det på regionerna istället. Riksteatern med 240 lokalföreningar runt om i Sverige, med ideellt arbetande kulturaktivister får betala växande kulturadministration på regional nivå.

Nya strängar på gitarren, det regnar och höstfärgerna börjar ta överhanden. Grönska göre sig icke besvär längre utan träder långsamt tillbaka.Det är söndagkväll och veckan ligger framför oss, så lägger vi dagar till varandra. Somliga längre, innehållsrika, mångskiftande,andra transportsträckor fram till kvällens vila.Konstigt att söndagkvällen dock känns så ödesmättad just för tillfället. Det kan bero på att arbetet saknar tydliga konturer........Står med ett ben på väg in i det nya?

Kulturens gråterskor....

Är det synd om konsten? Det känns som om det i kulturdebatten framkommer att det på något sätt det skulle vara synd om kulturen eller kulturutövarna, långt utöver vad som man upplever inom andra områden. Så till den milda grad att uttrycket och konsten i sig kommer i skymundan. Vi lever kanske i ett "det- är- synd- om- samhälle", lärare ,sjukvårdspersonal, småföretagare kön är oändlig. Ibland verkar det som om man tävlar om att få stå längst fram i kön av missgynnade. Massmedia apostroferar de missgynnade. Det är synd om människorna som Strindberg sa.....men stämmer det. Ta makten inom din sfär, ta makten över dina beslut och ditt liv, du är någon och du kan nå´tt, och framförallt de egna benen bär,så det så!

Har du tid och pengar.....

Det är trevligt att möta en publik igen........