Det är längesedan, jag befinner mig på Örenäs mellan Helsingborg och Landskrona, jag är fyllda 25 år och ska bli upphämtad för vidare färd ut i Europa. Jag är på Örenäs med min mamma, varför har jag glömt men förmodligen finns min far någonstans i närheten på något nationellt uppdrag.Han bedriver oppositionspolitik , som förutvarande minister i flera socialdemokratiska regeringar.
Jag har varit cirkelledare och kulturarbetare inom ABF, jobbat med Grannskapsarbete i Nyfors och varit ute och sjungit och spelat framförallt i Södermanland, men också bl.a på Visfestivalen i Västervik förra året och på ABF forum i Sundsvall, där bl.a Lars Molins Bomsalva haft premiär.
När jag ser tillbaka ser jag att jag haft många järn i elden under åren ikring, minst sagt.
Det är vapendragaren från mina musikaliska äventyr som nu ska hämta upp mig för vidarefärd ut i Europa, en roadtrip med en tillsnitsad tvåfärgad folkvagnsbuss. I den ska vi kampera under resan genom Europa.
Min kamrat som är den praktiske av oss har byggt om bussen, gett den sovkomfort och fack för förvaring.
Vi packar in kläder, för alla väder, instrument och reseschacket, valuta i form av resecheckar och kontanter, och så passen.
Den följande dryga månaden ligger framför oss.......
Två dagar senare befinner vi oss i Amsterdam sitter vid en av de specifika kanalerna och äter inhandlad förning ,ost och bröd. På marknaden säljer man allt från diskborstar till bläckfiskar. Jag har noterat alla de prostituerade som sitter i skyltfönster eller står i dörrar med sina erbjudande, vulgära, utmanande men också på samma gång naturligtvis vinddrivna existenser, utlämnade till kåta gubbsliskar.
Kontinenten är så annorlunda i förhållande till livet hemmavid.Vi turistar och besöker Rembrandthuset där han levde i 20 år.
Men det blir bara två dagar i Amsterdam, mot kvällningen den andra dagen startar färden mot Paris. Vi undviker vägar med vägtullar, och tar oss fram på mindre men farbara vägar genom små byar men också större städer som Utrecht och Antwerpen och stannar strax innanför den franska gränsen för en natts vila.
På morgonen vaknar vid av att några tyskar står och slänger frisbee, och av misstag råkar de träffa vår buss. Pang, vad är det frågan om? Vi har problem med startmotorn, egentligen redan från starten på resan, men en lätt knuff , så går folkan i gång i alla fall, nemas problemas.
Färdkamraten agerar codriver när jag kör in i Paris ringformade nätverk. Ambitionen är att spela på gatorna i Paris.
Vid Notre Dame nära Seine parkerar vi oss inte lång från St Michel.Vi är inte ensamma gatuartister i Paris, jonglörer , eldslukare, musiker , det är sommar och 1980 , livet är bekymmersfritt. På kvällarna blir vi ibland sittande med var sin öl och bara låter folkvimlet , gatuartisterna gripa tag i oss. Nattsömnen tillbringar vi i bussen ,där nästgårds Notre Dame. Ofta avslutar vi våra kvällar med ett parti schack.
När man reser på det här spontana sättet, utsätter man sig naturligtvis för både det ena och det andra. Våra gatumusiksövningar bevakas av Police Nationale , den franska polisen, och både en och två gånger får vi skyndsamt utrymma platsen vi tillskansat oss. Andra gånger är det andra gatumusiker som hävdar att platsen är deras.
Dags att tvätta sig, Seine verkar inte vara möjlig avseende var i sig tvagning eller disk. På Gar de Lyon hittar vi duschfaciliteter, allt resdam ska bort. Vad en dusch kan göra susen.Vi köpte kronärtskockor smör och bröd, och festade till vid bussen, över ett schackparti.
Så här sista kvällen är det dags att summera Parisvistelsen och ta en sista flukt på folkvimlet i St Michel.
Jodå vi har hunnit med det turistiska också, men det är en annan historia, dessutom har vi hunnit träffat några bekanta men det lämnar vi också därhän. Vi reser vidare Versaille, med sin ofantlig omgivning, kisspaus och vandring i parken. 10 mil från Paris ligger St Remy Nonancourt där bor Michel och Philippe två bekantingar från tidigare historia, fransmän är gästfria tänker vi.
Vi åker dit på vinst och förlust, och resan från Paris har tagit tid, så varför inte. Jodå stor uppståndelse när les Sue´dois har kommit. Philippes föräldrar bjuder på helaftonsmiddag. Korvar, sallader och biffar om vart annat. Pappa vid grillen, och tar åt sig äran men jag snöar in på sallad a´la Nonancourt som den väna modern fixat:
Enkelt men gott, rivna morötter, vinäger, matolja , kryddor syltlök och persilja, plättlätt!
På festivalområdet pågår kvaddansen, fornnordisk kvadsång känner vi till, och naturligtvis kelterna bär också traditionen vidare på liknande sätt. Mäktigt är det i alla fall, väldiga ringar med folk som håller i varandra och sjunger för full hals i omkvädena. När vi inte kan språket är det svårt att hänga med, men häftigt är det, här på udden av det franska fastlandet.
Vi träffar mycket folk ,Luis och Christian har parkerat bilen bredvid oss, trevlig bekantskap . De har hela kofferten på sin Renault fylld till bristningsgränsen med mat och dryck. Vi blir bjudna på grillad poule(höna) de är ett par förstår vi, och de har en gård och bjuder oss nu på lite utav det gården erbjuder.
När vi går ner till konsertområdet sätter Luis Christian upp på sina axlar, dom är som fyrtornet och släpvagnen, Luis gigantisk och Christian en liten spet, men en glad och trivsam sådan. Kvällens höjdpunkt Bernhard Lavilliers, i alla fall om man ser det ofantlig bifall han får när han äntrar scenen, jag håller nog en slant på kvaddansen.
Bussen blir en mötesplats under dagarna här, Philip spelar jag schack med, Jean-Pierre jammar med oss på sin bombarde, Foggy Dew om påskupproret 1916 och andra "hits". Jean-Paul hänger med oss under sin baksmälla. Alla dessa möten man blir alldeles matt.
Färdkamraten blir i vilket fall sugen på att skaffa sig en bombarde,(*låter som en säckpipa) vilket han bombarderar mig med när vi under måndagen åker vidare, mot Vannes och La Baule där vi söker upp Pierre, en gammal bekantskap till färdkamraten. Pierre bor egentligen i Paris, men tillbringar ferier vid Atlantkusten.
Han blir bokstavligen tagen på sängen, när vi knackar på. Håret på ända iförd morgonrock bjuder han oss att komma in. Hans mamma bjuder oss på fisksoppa, kan inte ta ögonen från det stora fisköga som guppar i soppan. Man får ta seden dit man kommer som man säger, men ibland är det svårt. Men den franska gästfriheten är det som sagt inget fel på.
Vi övervarar både en lunch och en middag till hos Pierre och hans dyra moder. La Baule är attraktivt för Parissocieteten, för att Pierres mamma ska få lite vila från dessa bärsärkar från den höga nord, tar Pierre oss med på lite förfriskningar på ett av stadens fashionablaste hotell.
Jo jo ett sådant etablissemang där man känner sig lite obekväm, och var och varannan undrar vad man gör där?
La Baule har en 2 mil lång plage, där förekommer alla möjliga aktiviteter förutom två badande trubadurer, barngymnastik, windsurfing, fotboll, volleyboll och jogging m.m.
Gatumusik är inte gångbart i sådana här städer, vi känner oss i vilket fall inte bekväma så vi ger oss av efter löften att höra av oss och berätta hur odysse´n framskrider.
Vi lämnar sötebrödet och reser vidare, ganska sent gör vi nattläger i Clisson, det obligatoriska franska brödet och pepparost, och så ett schackparti på det och så godnatt.
På morgonen fortsätter vi hela dagen genom Limoges, Brive och den vackra staden Millau, vägen gick över det franska centralmassivet med toppar på över 2000 meter.Vägen slingrade sig i serpentiner utefter bergväggarna , med branta stup på uppskattningsvis 500-600 meter.
Jag är livrädd, och jag bromsar hela tiden fast färdkamraten kör. Måtte vi komma helskinnade ner på andra sidan. Jag sitter tyst vid sidan om kamraten och låtsas sova, men inom mig är det kaos.
På natten når vi ner till Medelhavet och La Grande Motte, jag är helt utslagen.
Det är lördag idag och vi har solat för mycket torsdag och fredag, så idag håller vi oss inne. Bilarna runt om oss har haft inbrott vi har inte hört något men klarat oss? Vem bryr sig om en sketen folkabuss, parkerat i skuggan under ett träd? Vi spelar schack, läser och lirar lite musik, några turister tittar nyfiket förbi vårt läger.
Staden vi befinner oss i bygger helt på turisternas välvilja, som överallt annars i Frankrike ser man de färgade gatuförsäljarna med allehanda krimskrams, imiterade elfensbensfigurer, lädervaror till prutbara priser. "Det gäller att göra pengar på turisterna medan dom är här", priserna är högre än i övriga Frankrike.
Gatumusiker göre sig icke besvär här, i den vita staden.
Restaurangerna och barerna ligger efter hela kustremsan, och nästa varje sylta har sin orkester, franska dragspelsvirtuoser, dixieland, brasilianska tongångar allt på en gång. I hamnen ligger yachter som liknar mindre Ålandsbåtar.
Vidarefärd mot Nimes och jazzfestival i den gamla amfiteatern, ett Colosseum i södra Frankrike.
Nimes historia går tillbaka till romarriket, och är fylld av gamla pompösa byggnader . Det är konsert med B.B King och Mighty Joe Young som av en händelse och dessutom Frankrikes nationaldag, så vilken uppståndelse. Mitt under konserten bränner stadens invånare av ett sjuhelsikes fyrverkeri utanför arenan. Hej och hå vilken kväll. Det blir en lång natt, mycket lång.
"Sur le pont D´ Avignon" , next ,bussen vårt hem och vår trogna "Grålle", med lite påputtning så lyder den minsta vink.
Avignon med sin fina ringmur och så bron förståss, och se där annonserad kvällskonsert kl. 21.00 med Santana, först B.B King och nu redan legendariska Santana, vilken tur.
Men hur fördriva dagen, ett bad vore inte dumt .Vi åkte till Pont du Gard, återigen en lämning från romarriket. Min svindel gör sig påmind 41 meter hög och 2,5 bred utan räcken, jag höll mig borta från brovandring och badade i stället.
På kvällen Carlos och bandet häftigt, det ena ger det andra ,flygblad delades ut i vid ingången, Jazzfest i Montreux, det är bara 30 mil dit! Jag blev genast peppad, vad sägs?
Jo då dagen därpå styrde vi bussen mot alperna, genom Geneve, Lausanne och till Montreux vid Lac Leman, eller Genevesjön som den också heter.
Tvagning på en Fitness Club, pool med vattenmassage, bastu, vi blev ordentligt rena i vilket fall.På Casinot såg vi Amon-Kai från Japan,George Coleman, Chico Hamilton, Art Blakey. Dagen efter blev det Dizzie Gillespie, Gato Barbieri och Mongo Santamaria.
Det är 108 mil till Puttgarden, och återtåget började i och med festivalslutet. Med pajad startmotor var det lite bökigt, men hör och häpnad i Helsingborg efter tebjudning hos kompisar så funkade det.
Igår i Montreux och nu nästkommande natt 4.30 hemma i Eskilstuna.
Spelade vi ihop några pengar, jovisst men inte mycket, men det var resan som var målet värt.
