mediemjölken och politiken del II

När jag följer medias granskning av de oss valda, kan jag ibland känna att mycket har gått överstyr. Inte så att jag i grunden misstror politiken, men allt är så mycket mer invecklat och komplicerat, och det är lätt att göra bort sig. Mediebevakningen apostroferar ofta det, och skandalerna fokuserar på person istället för att granska politiken.

Lokaltidningarna leker drakar och ägnar sig åt att leverera spottloskor, på de förtroendevalda och tjänstemän som redan ligger ner vilket underbygger föraktet för de av oss valda.Det räcker nu, granska makten och makthavarna men glöm inte politiken. Sen är det väl så att det är tunt i politikerleden det är inte jag den förste att sticka under stol med,men ingen är värd att föraktas som engagerar sig och vill åstadkomma förändring och utveckling. Tredje statsmakten ägnar sig åt skvallerjournalistik.

Så brinner det till-de förtroliga samtalens högtid

Samvaron flyter på ett trevligt och varmt sätt, alla pysslar med sitt emellanåt för att sedan stråla samman kring måltiden. Jag tänker på dokumentären härförleden om fågelberget på Stora Karlsö där sillgrisshonan synes brutalt puttar ut sina ungar från boet på klippbranten, och där hannen skriande lockar till sig ungen ut på vattnet nedanför. Så är det kanske med oss människor att vi brutalt sätter våra ungar i en värld som vi själva ej kan överblicka fullt ut. Där de själva måste fatta sina beslut och välja sina egna vägar. Julen blir tillfället då vi reder i vad som varit. Vi lägger livspussel tillsammans och byter erfarenheter, hur det egentligen var, eller hur det inte var. Alla får vi något med oss, lär oss lite mer om oss själva och varandra, när vi slutligen vinkar adjö vid tåget. Det är en gåva att ha stor familj.

Julfrid

Jul Jul strålande jul, barnens grusade förväntningar och de vuxnas våndor, eller en stilla stund tillsammans med de man älskar?

Vi väljer själva i detta vackra land.

Huset som vanligt fyllt av ungdomar, eller unga vuxna som vi säger numera. Vi taggar ner och gör bra saker, en gran, lite skön musik och så god mat, vad mer behöver man?Jo en god bok förståss!

Det finaste arvet

Det är över 20 år sedan min pappa dog. Det konstiga är att hans närvaro är alldeles påtagligt. Jag kan ibland känna att jag för en dialog med honom, framförallt när det gäller samhällsliv och frågor rörande vårt gemensamma vara. Mina grundvärderingar har jag fått ifrån honom, men också tron på människan. Han var en pappa som ingav förtroende. Till professionen var han brevbärare, men fick tidigt förtroendeuppdrag, såväl fackligt som politiskt.

Han bar själv alltid vid rotändan, för att använda hans egen formulering.Ett ansvarstagande som jag glädjande nog kan se går igen hos mina barn, det där att inte banga ur.

I arv från min far fick jag och de mina, tron på människan och människans förmåga att forma sitt liv i samspel med andra.

I helgen har jag bl.a läst Leif GW:s självbiografi Gustafs grabb, en självutlämnande partsinlaga om honom själv som inte gör anspråk på att vara "sanningen om varför det blev som det blev", utan han är väldigt mån om att det framgår att det är hans bild av samtid och egenliv. Hans beskrivning utav sin uppväxt och sin klassresa griper tag och leder tankarna till min pappas specifika uppväxt, och hanteringen av den. GW bär med sig revanschlustan och "jag ska minsann visa dom" andan genom livet, på gott och ont. Pappa gjorde något annat av sin resa genom livet.

Jag har inte gjort en någon klassresa, den klarade min far av. Som klassresenär klarade han utav att hålla perspektivet och respekten för både ursprung och de sammanhang han engagerade sig i genom livet. Han förmådde att hantera den verklighet han levde i på ett unikt sätt. Hans lust och nyfikenhet blev hans drivkraft genom livet. Hans positiva livshållning var smittande och stärker oss fortfarande så här långt efter hans bortgång.

Han gick inte genom livet utan motgångar, utan precis som alla oss människor åkte han på nitar, men han lyckades på något sätt komma ut på andra sidan med en massa nyvunna erfarenheter istället för misslyckanden som det faktiskt var ibland.

Nu så här inför ett nytt år kommer tankarna åter, även mamma dyker upp här i mina funderingar, hon som höll ihop familjen, basen i hemmet med oändligt tålamod och stor lojalitiet mot sin make och min pappa. Det märktes framförallt de sista åren att hon mer eller mindre hade gett upp sig själv för att hålla ställningarna i hemmet, inte olikt många kvinnoöden i hennes generation.

Pappa som i över 3 decennier ägnat sitt liv åt det politiska engagemanget och mellan åren 1959 - 1986 verkat i veckorna i Stockholm, och bara varit helgpappa och helgmake i familjen Lundkvist under den perioden. Jag kan säga att mina föräldrar vigde sitt liv åt politiken, men ändå han med att bygga vår trygghet och ge oss vår fasta grund här i jordelivet.

Du, jag och familjen-vårt gemensamma CV

1983 träffades vi för första gången på våren, jag var 28 år och du skulle fylla 27 år. Nu har det gått 28 år till och under den perioden, som ibland känns så evinnerligen kort men ibland är väldigt,väldigt lång tid, har mycket hänt i vårt gemensamma liv. Fyra barn har vi fått, den äldsta 26 år, han är nästan lika gammal som vi var då. Alla våra föräldrar har följt oss och sedan vandrat vidare, och ur tiden under dessa år. Vi har fått byta jobb och sysselsättning ett flertal gånger, och engagemangen har kommit och gått. Huset som vi bor i har byggts om och till på längden och på tvären, och anpassats efter våra behov. Vi hade hund i 12 år, och vi har haft diverse smådjur(Papegojan bor kvar) .

Barnen har gått hos dagmamma och på dagis, Waldorfförskola, deltidtidsförskola, grundskola, gymnasieskola och folkhögskola.

Vi har gått på BVC, vårdcentraler, föräldramöten, fotbolls och handbollsträningar, lyssnat på skolkonserter och gått dans och teateruppvisningar.

Vi har packat bilen full med ungar,hund och papegoja och åkt på semestrar till Skåne, och när och fjärran.

Världen utanför vårt fönster, har varit föremål för diskussion och engagemang. Vi har klivit ut i samhället men alltid kommit tillbaka, och vi har funnits där för varandra.

Nu har alla barnen flyttat hemifrån, men kvar finns alla rester av 26 år som fyrabarnsföräldrar.

Livet är förunderligt, men härligt att leva!!

Mediemjölken och politiken

Jag höll på att gå vilse på vinterfjället en gång för länge sedan. Det var på eftermiddagen minns jag och skymningen började falla och paniken började smyga sig på. Med den kom tendenser till snöblindhet, och jag kommer ihåg ensamhetskänslan där ute i tystnaden.

Parallellen känner jag i mediesamhället som håller på att skapa en bild där man förtingligar politiken och kulturen , och gör oss till konsumenter av massmedial skit,rent ut sagt. Och i deras släptåg alla dessa vetvillingar som fyller kommentarsfälten på nättidningarna med mer eller mindre avträde.

Där vi luras att irra på väldiga mjölkvita medievidder, där lederna är dåligt utmärkta, och lederna som leder ut i tomheten, många. Göran Greider skriver i DN 6 november 2011 "Flera skeenden samverkar till att skapa en djupt antipolitiskt världsbild där ett enda kvitto betyder mera än en havererad a-kasseförsäkring eller permanentad arbetslöshet, slut citat. Angelägenhetsgraden att ta del av debatten minskar eller förytligas, man vänder politiken ryggen och spottloskorna viner i luften, förpliktigande till intet.

Tyvärr verkar karriärpolitikerna vara marionetter i det här spelet, få orkar stå emot och blir lätta offer för de subjektiva mediedreven.

Till saken hör att vi måste revitalisera politiken , återskapa förtroendemannaskapet.

Det krävs alltså en stor inre "rening" i det politiska systemet helt klart, men vad värre är, det är faran med den snedvridna bild medierna ger av vårt vara.

Nu kom jag på rätt led sinom tid på min fjälltur, men det tog sin lilla tid och inte utan ansträngning, ty det var ju på den tiden när man varken hade GPS eller mobiltelefon.

Det finns så många mer möjligheter nu att orientera sig fram, men det finns också flera möjligheter att gå bort sig.

Härliga dagar tillsammans

Världskulturfestivalen till ända, möten och kollisioner, mat,musik,dans, film och konst.Inser vad mycket vi har att lära av varandra, och hur mycket som återstår.Rikedomen av att ha tillgång till många språk och uttryck. Många, många gav oss som bor i Eskilstuna sitt allra bästa helgen som var, under Världskulturfestival 2011.

Vi fick något fint att bygga vidare på, och det är jag väldigt glad för.

Varför inte länka tillbaka igen och ge nytt innehåll liv i det som en gång var Eskilstuna Fristad, och ge oss åtminstone en Fristadsnatt om året.En natt då vi är befriade från fördomar och konventioner och bara är människor. En natt då Eskilstunas rika kultur får breda ut sig, och då vi äter gott, lyssnar på varandras berättelser och ger plats åt det autentiska, det som är på riktigt!

25 oktober

Hösten omfamnar oss mer och mer, och träden fäller sina blad. Vi är ensamma, mycket mera än vi trott, och det gör hösten och nyordningen oss varse.

Vi ska forma en vardag utan barn, nu när alla har lämnat boet och är flygfärdiga. Nyfiket upptäcker vi de nya dagarna och den nya tystnaden, en tystnad som ibland är bedövande, ibland lugn och harmonisk på ett sätt som jag kan känna igen från barndomen, innan tonårens turbulens.

Tid, är det enda som vi har, och hur använder vi den?

Bilden den något diffusa där man ändå kan ana ljus och värme i djupet är från staden Hvar på ön Hvar i Adriatiska havet, tagen någon gång mellan den 10-17 september 2011. Den får symbolisera vår positionering på väg. "Ur mörkret stiga vi mot ljuset".

Jag tycker det är trevligt att få kontakt med nya läsare av min blogg, jag sänder en hälsning till Zigurds Elsbergs i Riga idag.

Tack för dina ord, de värmde mig hela dagen.

Att fånga ögonblicket

Vi har varit på Fotografiska Museét för andra gången på några veckor, nu idag Nick Brandts fantastiska utställning med ögonblick fångade i Afrika. Utan teleobjektiv har han närmat sig lejon, bufflar, zebror, elefanter, ja alla djur som finns på Afrikas savanner. Förundrade vandrar vi där ifrån med dessa omtumlande möten på näthinnan. Dessa frågande men också talande blickar från andra varelser på vår gemensamma planet. En planet som människan behandlar så styvmoderligt, men också i mångt och mycket skändar och förstör. Bestående minnen är ändå att livet är fantastiskt och mångfalden i skapelsen upphör aldrig att hålla mig fången och förundrad över att just jag får plats och får vara här mitt i det hela, och dessutom med dem jag älskar allra mest.

Grottetankar inuti Grottekvarnen

Mitt in i hösten tänker jag mycket på livets höst och hur vi tar vara på ålderdomen och äldres erfarenhet i Sverige? En kamrat som klev ur tiden helt stilla kanske satte mig på spåret. Att åldras med värdighet,är det något man bara fixar i sig själv?Är det inte också mycket i beroende hur samhället ser på åldrandet?Vi tittade på en fransk film bagatell "Mina eftermiddagar med Margueritte" där Gerhard Depardeui spelar mot en åldrad aktris född 1914!! Historien i sig är en måbra historia om en äldre kvinna som introducerar litteraturens värld för en obildad något luggsliten av livet, man. Nog om detta, men det får mig att tänka på hur vi tar om hand den erfarenhet som äldre människor ofta besitter.

Från akademierna, högskolorna och universiteten kommer en strid ström av unga engagerade, och välutbildade människor som tar plats och ges utrymme, och så ska det naturligtvis vara.

Men Sverige är fortfarande ett land som i mångt och mycket vilar på industriarvet även om det tynar, och i dess naturliga kölvatten folkbildningen och folkrörelsernas grund. Samhällets omdaning och individualisering gör att främlingsskapet ökar i samhällets alla olika delar.

Jag har inte svaren på alla frågor, men känner oro inför framtiden, min egen och min samtids. Jonas Gardell sa när han talade i anslutning till händelserna på Utöya.

Tänd gärna ett ljus, men när lågan brunnit ner, måste lågan brinna i oss själva. slut citat Och vi måste dessutom brinna för varandra och för att se möjligheterna och tillgången, att låta äldres erfarenhet också räknas och få ta plats.

Gitarrpanik

Armageddon-kampen mellan det onda och det goda, slutet, det definitiva. Imorse när jag skulle stämma min nysträngade gitarr, den som Per Sandström från Dalarö byggde åt mig på 1981, sa det PANG. För ett ögonblick störtade allt samman, vi slukades av världshaven och blev minnen i det kosmiska världsmedvetandet. Stallet längst ner på gitarren gick sönder, belastningen från mina "hard-tension" strängar blev bara för mycket BOM-Krasch.

Gitarren som varit med om visfestivaler och spelningar, jag minns bl.a den gången när min musikerkollega höll på att bli uppraggad av Monica Nielsens mamma på Vaxholms Visfestival. Eller då på ABF-forum i Sundsvall, när Lars Molins Bomsalva gick upp på bioduken under detta forum, och vi sjöng egentillverkadesånger från pojkrummet.
Min gitarr, som var med Evert Ljusberg när vi sjöng Rosa på bal på Nynäs Slott. Eller som trogen vän när jag ledde gitarrcirklar på ABF under många år.....Var detta slutet? Jag ringde min Gitarrdoktor, och sa som det var, och han bad mig komma i illfart, här var goda råd dyra.

Nu har han opererat under veckan, och här är vi nu, jag vankar av och ann och väntar på att han ska ringa, och säga om operationen har gått bra. Ljuset i gränden, hoppet fångat i Hvar.

Fredag-september 2011

Strålande höstväder, fyra ungdomar hemma i köket strular omkring. Arbetsveckan är till ända, och vi är trötta precis som vi brukar vara när arbetsveckan är till ända. Allt är som vanligt.

Amanda har ringt och vi har småsnackat lite om livet i storsta´n, livet pågår och det är ganska skönt. 26 år med barn och unga runt i kring oss och det fortgår. När ska tystnaden infinna sig, när ska vi höra ljudet av barnaskratt igen, livet är förunderligt? Märkligt är det att du är du och jag är jag min kära. För en vecka sedan var vi i Kroatien på klostret St Maria på ön Mjet.

Nu kryper vi ner i vår säng medan ungdomarna småsnackar i köket.

Adriatiska havet-Båtcykling

Vi gungar mellan öarna utanför Split en vecka i september 2011. Solen och vindarna är med oss där vi gungar oss fram mjukt och behagligt på vår båt ,Lopar. Besättningen är väl samtrimmad och navigerar båten tryggt mellan öarna. Kaptenen är bara 21 år gammal och har 25 svenskars liv i sina händer. Han har varit på sjön sedan han var 6 år, och landar båten varligt och fint var vi än ska lägga till.
Första anhalten är ön Brac, där cyklarna lastas av och vi ger oss ut på jungfruturen på våra mountainbikes. Vägvisare och guider för vår vecka är Natalia och Julio, som också lagt upp rutterna.Första turen görs på en minst sagt kuperad grusväg som får många att fundera om man gett sig in på rätt resa.
Svetten rinner och orken tryter på en del håll. Den kroatiska övärlden reser sig med branta berg som vi plötsligt inser att vi ska ta oss över under veckan, gång på gång. Vi slänger oss i det blå Medlhavet för första gången och plötsligt är allt bara underbart! Detta ska bli veckans musik, cykel bland olivlundar och vingårdar, bad och svalka i havet och god mat och dryckjom därtill på kvällkvisten innan vågornas kluckande mot båten vaggar oss till sömns. Häftigt är bara förnamnet.

Det som hjärtat är fullt av....

Sedan snart 20 år tillbaka har jag varit del i "Världens Största Teater".Jag har haft några härliga dagar i helgen tillsammans med riksteaterrörelsen i Hallunda. Ett sammanhang där jag delar intresset kring kulturens plats i våra hjärtan. Vi tar emot tankar, idéer och snuttar från färdiga produktioner, produktioner som ska föras ut i hela vårt avlånga land sinom tid. I helgen presenterades dessutom verktyget scenkonstportalen.se , möjliggörare för producenter och arrangörer i hela Sverige. Vad bra vi är ?! Men vi ska bli ännu mycket bättre! Det är en förmån att få inneha ett förtroendeuppdrag i styrelsen för denna folkrörelse.

Framtiden tillhör oss

blomstersäng fångad på Jordhammars Herrgård

Nyss hemkommen från kvällstur på cykel, ute på landet i skymning. Ljummet väder, nästan vindstilla, perfekt för en velocipedryttare, i bakhasorna på kärestan dessutom. Framför oss ligger en båtcykling i Kroatien om några veckor, så det gäller att vara förberedd. Välkomna brittsommardagar framöver enligt prognosen, man vet inte hur man ska klä sig från dag till dag. Tankar kommer och går, det är snart dags att summera cykelsäsongen 2011, även om jag fortsättningsvis kommer att cykla till jobbet in i det längsta. Sista barnet flyttar iväg i helgen 26 år av föräldratillvaro med hemmavarande barn är till ända, alla ungarna ute ur boet fr.o.m denna höst. Det är tur att man har dessa komplentatoriska cykelturer runt om i fagra Mälardalen, om inte annat för att tänka nytt om livet och framtiden.

Pratar med seniorerna

foto från Svarta Berget Hägghult ,Svart Granit Diabas
Vi sitter som vanligt och snackar över en kopp kaffe vid sporthotellet på lördagmorgonen, gubbgänget och jag. I en bisats berättar det gamla kommunalrådet hur han åkte hem med en gåva till hemsamariten som just gått i pension efter 14 år i kommunens tjänst. Hon nådde ju inte upp till 25 års klockan men var värd sin vikt i guld de åren hon jobbade. Gåvan, ett städ, en symbol för industristadens gemensamma strävan att öka välbefinnandet för sina medborgare.

Det här är svunnen tid för kommunalrådet har för länge sedan dragit sig tillbaka och hemsamariten har förvunnit ur vårt synfält. Men det stämmer mig till eftertanke, kring det engagemang och omtanke som vi visar varandra, låt oss för Guds skull inte överge varandra, låt inte hierarkierna skapa motsättningar och få oss att fjärma oss från varandra. Vi är brobyggare, men vi ska både planera , konstruera och utföra och det gör att vi ibland glömmer att det ska gå människor på bron, som är på väg över för att möta andra människor.

Samtal på väg

Jag åker med vapendragaren till Örebro för att hämta bilen som haft en månads semester från oss på grund av kollision med råbock. Vi sitter och småpratar om gemensamma erfarenheter kring möten och kollisioner i livet, alltså inte med råbockar , utan med sånt som vi bägge erfarit under åren i det yrkesliv vi har verkat inom. Vi konstaterar att vi har några blessyrer, efter en och annan "käftsmäll", förmodligen har dom lärt oss ett och annat, för det är ju så med jobbigheter.Regnet möter oss på väg in i Närke, det är grått, grått och samtalet böljar fram och tillbaka. Vi har hamnat i liknande situationer konstaterar vi. Båda är vi ganska dominanta och drivande, och sticker man ut hakan så får man säg en smäll, så är det väl. Avfart 151 väg 50 mot Falun inne i Örebro, in i industriområdet, och där står den, hel och fin vår fina bil. Ensam på väg hem lyssnar jag på Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen som svarar på lyssnarnas frågor Birgitta Stenberg säger att det känns bra att finnas nära sina motståndare och det kanske ligger något i det att ha sina antagonister inom synfältet om man nu har sådana?

Förutsatser

Att ha principer och värderingar är väl något som alla har, sådant som bär upp ens leverne, och det i stort som smått. I det lilla så är träningen ett av fundamenten när det gäller välbefinnandet, ett annat är kosten, och ytterligare ett är skapandet och leken runt det.
Jag har rätt bra koll på detta med träningen och skapandet, nu gäller det att fixa en bättre kosthållning och sunda alkoholvanor. Sommaren blir lite lössläppt, men vardagen kräver stringens i levernet, om inte annat just för leverns skull.
Jag har hunnit 127 träningspass under 2011, därav 376 mil på cykel i härliga Mälardalen, när jag blickar tillbaka i min träningskalender.Men jag har ingen eller ringa koll på vad jag stoppat i mig, bättring.

Snart dags för spelning dessutom, den 30 september , men mer om det senare. Nu väntar vila inför morgondagen.

Frågor utan svar

Skapandet , som sökande efter, vadå? Plötsligt så händer det? Den oformliga lerklumpen tar gestalt. Blir något för någon annan, men även för dig, genom att någon ser, känner och förstår. För mig, några ackord som blir som ett mantra , kan bo i mig dagar veckor, ja år och så plötsligt kläs ackorden i ord och melodi. Magi ? Eller ? Jag vet inte, jag vet bara att känslan är skön när allt smälter samman, och det räcker för mig.

Om att kunna känna med någon annan

(foto från Träteatern i Järvsö)

Vi befinner oss i sommarens andra fas i väntan på hösten, och de värsta sommarregnen är över. Fantastiska dagar med varm, gassande sol på dagarna och skön svalka på kvällen gör tillvaron extra skön.
Svårigheten i att hitta fokus i värvet är kanske förståelig när allt flyter, men det ordnar sig säkert som vi i västerlandet hitills alltsom oftast fått uppleva.
Motbilden finns runt hörnet, på Afrikas horn där torkan skördar människoliv. Medierna visar dagligen bilder om svältens offer. Det som händer i denna stund någonstans på vår jord kan inom några ögonblick finnas i vårt medvetande, påtagligt så att vi nästan kan uppleva det ända in på kroppen. Hur ska vi kunna sortera och bearbeta?
Dessutom har naturvetenskapen undersökt och definierat människan i sin minsta beståndsdel, men självbilden har den blivit bättre, eller har det mänskliga psyket hamnat hopplöst på efterkälken? Äter bruset hål i empatin, hur skall vi i så fall stå emot?
På DN:s ledarsida skrev man om den virtuella isoleringen härförleden. Har den utvecklingen gjort att vi har fjärmat oss från oss själva , hittar vi inte fram till varandra?

Patricia Tudor-Sandahl skrev Det glömda självet, en bok om att hitta fram till oss själva, som jag vet att jag hade mycket glädje av en gång. Vi behöver stöd och vägledning, helt klart.
Den lite tillspetsade frågan kvarstår; Kan vi känna med någon annan, när vi inte känner oss själva? Och följdfrågan till beslutsfattarna, har humanioran plats i det svenska skolsystemet?

(Detta och mycket annat, tänker en man på i sina bästa år , som tror att vi alla har möjlighet att leva i den bästa av världar om vi använder våra gemensamma tillgångar på ett bättre sätt).

Sensmoral som håller än

Lyssnade på Helena Bergströms sommar för någon dag sedan där hon bl.a annat knöt an till sagornas möjligheter att förstå sin samtid, genom att relatera till HC Andersen.

HC Andersen skrev Kejsarens nya kläder, där sensmoralen ofta används för att symbolisera hur vi lätt anpassar oss i gruppen, även när vi känner att något är galet. Det lilla barnet utbrister till slut; Kejsaren är naken! Något alla egentligen vet,men ingen vågat uttala! Så är det väl titt som tätt, att vi rättar in oss i ledet och undviker att ta bladet ur munnen, vi fegar ur. Vi har en stor respekt för ledarskap och position, och vill inte hamna på sidan, men är inte det del av samma underlåtenhet som får imperiebyggarna, diktatorerna att bana väg? Dessutom, kejsaren kan aldrig utveckla sin syn och världsbild om han eller hon bara har ja-sägare runt ikring sig.

Privilgierad, men hur länge?

Sitter med alla kort på handen i den bästa av världar,har en fin familj, ett intressant jobb, någonstans att ta vägen, tak över huvudet, ombonat och bra.

Herre min je, ibland träffar det mig mitt i solarplexus så där väldigt påtagligt. Men visst lite grummel, motgångar och strul som härförleden, men i det stora hela, jag sitter inne med drömkorten.

Bräckligheten är dock tydlig i dessa dagar med allt som händer runt ikring. På ett ögonblick kan allt ställas på ända, och det kan vi aldrig vaccinera oss emot fullt ut i vår demokrati.

Nu är tid att ta vara på den fina sensommaren och den kommande hösten, vara med varandra och söka gemenskapen och lyckan över att finnas till.

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."

Så sammanfattar Evelyn Beatrice Hall, Voltaires attityd gentemot en meningsmotståndare. Jag blir bedrövad över vad människans förvridna inre kan åstadkomma. Det hat som kommer till uttryck är så monumentalt, och visar på den sårbarhet som omger ett demokratiskt öppet samhälle.

Faran i vårt samhälle att tillgängligheten är så stor, att någon kan sitta hemma på kammaren och koka ihop egentligen vad som helst. Skallet mot demokratins företrädare har dessutom varit högt och ibland rejält nedskitat, och det tror jag ibland har fungerat som smörjmedel för dessa gökar i existensen utkant. Detta och deras utanförskap som det också naturligtvis handlar om.

Vad är då motmedlet, fler poliser, längre fängelsestraff? Nej jag är fast övertygad om att

vi måste skapa ett ännu öppnare samhälle. Ett samhälle där solidaritet och gemenskap sätts i förgrunden, och där vi gemensamt sörjer för den sociala välfärden. Inte som nu ett samhälle som bygger på ekonomismen och att du i valfrihetens namn ska kunna välja själv och välja bort.

Vi behöver hjälpas åt, och bara genom att arbeta tillsammans kan vi skapa trygghet och verklig frihet.

Men naturligtvis, du som inte tycker som jag, du har rätt att ha din egen åsikt, och det respekterar jag dig för, men bara om vi kan snacka om det, för det är så demokratin fördjupas.

Musik hemifrån

Sitter och funderar på livet, våra fyra barn som nu alla är på väg ut i stora livet. I höst är vi ensamma i det stora huset och vi kan forma våra liv helt på egen hand. Spännande men samtidigt lite oroande. Det är så mycket som stått lite i bakgrunden, när vi nu levt intensivt och innehållsrikt med de våra. Jag har börjat leta i gamla låtar och för att se om jag hittar något i från förr som kan vara av intresse. Den här egna lilla låten från tidiga 80-talet fanns bland mina papper. Inspelad med min Appletelefon.

Pimpar låtar och kreativiteten

Jag går igenom produktionen av låtar jag skrivit och framfört genom åren. En del står sig ganska bra i min granskning andra har tiden flyktat förbi och gjort dem osångbara.

Jag vrider och vänder på en del andra visor i fältet, "skulle kunna bli något med lite nytt jävlaranamma".

Det fungerar för mig som för de flesta andra kan jag tänka mig, jag behöver en lång startsträcka för att komma mig för och sen bara det händer.

Det är något för mig oförklarigt med skapandeprocessen, plötsligt finns orden, melodin bara där i huvudet, låt vara att ibland är det som en garnända att ta tag i, och man får nysta och nysta tills hela garnbollen är färdig, och man kan börja sticka.

Men det händer även att plötsligt är tröjan färdig och jag vet inte hur det gått till?

Konstigt är det och det är bevisligen jag som står som kompositör och textförfattare hos STIM. I och för sig under påverkan av de samhälle vi lever i, vilket även jag förstår, men konstigt är det i vilket fall?(foto från utställningen Mänskorna av Henrik Teleman-Virserums konsthall 2011)

Lördagsfnul

Morgon i juli, solen värmer redan,hemmavarande barn sover efter fredagnattens begivenheter.

Frukostarna på verandan med morgontidningen är var dags ursprungliga morgongåva enligt mig, trots att morgongåvan i äldre tider var något som skulle trygga hustruns änkedom, det kunde vara en jordlott eller något som gjorde att hustrun kunde försäkra sig om en framtid även om det värsta skulle hända.

Nåja lördagen innehåller alla rutiner som även hör till vardagslunken trots att det är semester, veckohandlingen och småfixet. Idag blir det cykeltur ut till Sundbyholm för bad och tvagning. Vädret är stabilt sommar väder, så färden går via Vallby kyrka, Vickelbyvägen till Ingespjuta och bokallén fram till Sundbyholms slott.

Sundbyholm som 1939 införlivades till Eskilstuna Stads fritidsreservat. När jag var nyfödd kunde min pappa förstepostiljonen och min mamma för en billig penning fira sin semester i en utav stugorna därute som stod till förfogande för Eskilstunaborna. Men så är det ej längre, nu är det konferensanläggning med tillbehör på Sundbyholm. (Bilden är förresten fångad på Alvaret, det är också fetknoppar)

Från kust till kust

Lördagen den 2 juli på Billströmska folkhögskolan på Tjörn går den 7:e visfestivalen i Visans Vänners regi av stapeln. Vi är närvarande med jordgubbar, och starka korvar för att avnjuta ett program......och det gjorde vi med behållning.
Nu är det onsdag och vi är plötsligt mitt upp í Alvaret på Öland, med sonen.
Besöker kungsgården på Ottenby och undrar över hur Johan III kunde infodra 63 oxar,28 kalvar,298 får och lamm, 26 harar,65 gäss,980 höns,950 viltfåglar,7 tunnor syltade fåglar???, 858 laxar och gäddor, samt 6 tunnor salt fläsk m.m varje månad för att hålla igång på slottet i Stockholm. Varje månad, jag undrar hur många hamburgare, pizzor etc som hovet idag beställer online till slottet i månaden?

Västkusten

Det känns lite ovant att göra en "roadtrip" till västkusten som inledning på semestern, istället för som brukligt de senaste åren masa sig ner till Österlen. Att byta det böljande landskapet vid Brösarps backar mot, Smögens överexploaterade klippor. Men västkusten är som tur är inte bara Smögen. Vi startade vår färd med att leverera vår son i Strömstad, för utvandring till vårt västra grannland. Han ska sommarjobba i Telemarkregionen för att sedan söka sin lycka vid Lofoten. Vi själva tog femminuters färjan från Fjällbacka till vackra Valö, och STF:s vandrarhem.

Inbäddad mellan klipporna i den förutvarande barnkolonin är det nu inrymt ett vandrarhem tillika pensionat på bekvämt avstånd från Fjällbackas larm och turistighet.

Fantastiskt väder och bad i havet, gör livet lätt att leva. Vandrarhemmets värdpar förgyller vistelsen genom att inbjuda till en otvungen armosfär: Man måste inget, man kan bara va´.

Nu är det fredag och dagarna har runnit i väg, vi har lämnat Valö, åkt på småvägar ner genom Bohuslän via Grebbestad, Hamburgssund, Lysekil, broarna till Orust, Tjörn och ett nytt vandrarhem utanför Stenungssund ,Jordhammars Herrgård.

Efter en bensträckare på cyklarna ut på Råöns gamla dansbana, en god natts sömn.
Fredag, en dag på Tjörn med start på Nordiska Akvarellmuseét, och Emil Noldes expressiva akvareller, född 1867 och död 1956, ett långt liv som konstnär, under en period förbjuden att måla av nazisterna. Men åstadkom ändå över 1300 akvareller under perioden, boendes i Tyskland. Modigt eller dårskap? Det handlade nog om överlevnad på ett själsligt plan?

Skulpturutställningen på den 8000-åriga boningsplatsen Pilarne i stekande värme, avkrävde oss ett bad efteråt, härligt varmt. Imorgon är det Tjörns Visfestival, hoppas på bra väder?

En stilla reflektion, när jag ser detta fantastiska Bohuslänska landskap, men också den överetablering av fritidsbebyggelse på vissa håll, blir jag orolig att vi bygger bort en del av det som är Sverige, den orörda naturen som är så viktigt att bevara för rekreation och mångfald till nuvarande och kommande generationer. Jag tänker på den fysiska riksplaneringen som skulle vara ett incitament till hur vi skulle hushålla med våra tillgångar.
En planering som satts ur spel av giriga och spekulativa krafter som säljer ut strandnära tomter till fantasipriser, i våra mest attraktiva områden.Nej jag vill ha ett Sverige för vårt gemensamma generösa vara, där alla kan ta del, och där inte plånboken styr!

Midsommar och semester

Sedvanlig vandring under ledning av grågossen, kvarndammen ligger förunderligt stilla. Vandrar från den välvda bron byggd 1790 ner till Hjälmaren.

En gång en hamn för bl.a ångfartyget Gustaf Lagerbielke som kom från Örebro till kvarnen med last som skulle malas.

Rester av angöring och brygga finns ,men visste man inte att här varit en hamn så skulle man tro att det var bara hoppsamlade stenar.

Vi fikar och filosoferar om livet i stort och smått, innan återfärden mot midsommargemenskapen med ungdomarna i hemvistet.

Vättern 2011

Livet hänger på en skör tråd, vilket man erfar understundom. Lekamraterna och jag gav oss ut på Vätternrundan nu i fredags. Det var min 12 runda, jag har brutit en av dessa, men i övrigt har vi klarat oss rätt bra.

I år var olyckan framme, ungefär en mil innan Hjo på väg 195, då när tröttheten börjar smyga sig på oss, hamnar vi en klungkrock. Jag klarar mig helskinnad men ,för en man från Säter i Dalarna gick det sämre. Han kör in i en av mina kamrater och gör en vådlig luftfärd in i ett räcke vid sidan av vägen, där han blir liggande. Allt står stilla i några sekunder, sedan tar gänget sina roller utan diskussion, några pysslar med mannen, jag ringer ambulans, några fixar med cyklarna som hakat i varandra. Några tjejer bistår med kompresser,engagemanget är, så här i efterhand när allt lugnat ner sig, väldigt gripande.

Min kamrat ringer anhörig,och meddelar , att olyckan inträffat........

För att avsluta den otäcka händelsen, så idag i bilfärden från Motala ringer mannen från Säter upp för att tacka för hjälpen, och förhöra sig om vad han varit med om.

Han fick en rejäl hjärnskakning,blessyrer i ansiktet och bröt båtbenet i vänster hand, men mår väl efter omständigheterna. Gips i tre månader, men tacksam att han levde och att fått support.

Bestående minne; medmänsklighet och samspel gör oss alla till vinnare i slutändan.

Kuriosa var att Patrik som han hette gärna skulle åka Vättern med oss nästa år då han hängt på oss innan olyckan under en halvtimme och kände att det gick så bra att flyta med i vårt gäng.

Så vem vet, nästa år kanske olycksbröderna gör gemensam sak?

En annan upplevelse under resan det är när vår musikaliske medlem i full cykelmundering dirigerar Motala musikskolas blåsare vid depå Hammarsundet, men det är en annan historia...

Så drillas ett vinnarbarn

Läser Nina Björks funderingar om Amy Chuas syn på barnuppfostran, om barnet som verktyget i konkurrenssamhället. Barnet som drivs till att prestera, genom att mamma/pappa säger du kan bättre, gör det en gång till, om och om igen. Föräldrar som hela tiden säger du ska bli bäst, inget annat duger. Föräldrar som dessutom hela tiden köpslår med sina barn, där gratifikationen är ära och berömmelse, och inte sällan löfte om pengar och materiellt överflöd, som dessutom säger att det, är den optimala lyckan.

Tänker på alla dom som kommer två och trea och för att inte tala om de som kommer sist i tävlan, har de något existensberättigande överhuvudet taget i ett framtida samhälle. Jag tycker tjuren Ferdinand som hellre luktade blommorna, han som ville gå sin egen väg,se det lilla i det stora hela, manar till eftertanke. Vad är livet, är pengarna och karriären drivkraften?

Och ser vi barnen rent instrumentellt, är barnen verktyg i maskineriet?
Min pappa skrev några rader som är giltiga än i dag drygt 20 år senare:

Om pengar
vore den enda drivkraften
för människors vilja att göra sitt bästa,
då hade aldrig
Leonardo da Vinci målat Mona Lisa
eller Pablo Picasso Guernica

Då hade aldrig
Beethoven komponerat Ödessymfonin
eller Mozart musiken till Trollflöjten

Då hade August Strindberg,
Karin Boye och Nils Ferlin
aldrig fattat pennan

Hjalmar Branting
inte blivit ledare för en hunsad arbetarklass
Olof Palme inte riskerat livet
i kampen för allas rätt till människovärde

Jesus från Nazaret
hade låtit den barmhärtige samariten
bjuda ut sina tjänster till de som betalade bäst
och sällat sig själv till månglarna i templet

Det är sålunda lögn och förbannad dikt
när kapitalismens profeter påstår
att mammonsdyrkan är en given förutsättning
för människors vilja att utnyttja sin förmåga

Mänsklighetens framtid
tryggas inte av penninggudens legoknektar!

Svante Lundkvist

2:11:26 , året var 1988.

2:11:26 står det på pappret, 18:e plats över en sträcka på 24 km kuperad terräng.

Det är längesedan, långloppet längs den Gyllenhielmska leden från Sundbyholm, via Torshälla till Årby. Det bestående minnet, det var en varm dag, och jag fick blånaglar på foten. I en pärm på kontoret där jag jobbar hittade vi resultatlistan. Att mäta ut alla steg man tar, med stegräknare och appar,är det så vi skapar mening?

Jag har precis passerat 200 mil på racern inför stundande Vätternrunda nästa helg, varenda meter har jag noga bokfört i min träningsdagbok, sträcka, tid, om jag kört med någon kompis och vilket väder det varit. Nördigt,men också behovet att se struktur i jakten på välbefinnande, och att hålla ohälsan på avstånd.

I en annars komplicerad tillvaro, där det ibland både är svårt att hitta struktur och egentlig mening, kanske det här är ett busenkelt sätt att finna balans, träning i en tydlig organisation?

Det är i alla fall hur som helst häftigt att träna.

Sjung om och om och om igen!!

Skatungarna i trädgården för ropar ihärdigt på maaaat, och skat föräldrarna jagar alldeles i närheten. Granskapets katter bidar tiden. Sommaren med alla dess faror men också löften om fortbestånd, är aldrig så bedårande som just idag. Sonen och hans flickvän har spelat på en namngivningsceremoni ute i Vilstakolonin, och i nästa vecka sjunger vi studenten till.

Söndagsturen

Jag och Emil ger oss i väg på långcykling över förkastningen vid Bälgviken, förbi Holmsjön till Hälleforsnäs. Vi svänger av och styr färden mot Mellösa och Flen, och i Flen åker vi via Hammarvallen med riktning Flodafors.Hoppsan ett antal kilometer med grus ingick ej i planerna.De fantastiska ekbackarna vid sjön Valdemaren, vederkvicker oss i motvinden. Passerar "katedralen i Flodafors", ursprungligen uppförd på 1100-talet. En förvirrad älgko springer framför oss mellan Flodafors och Fjellskäfte, det är tider när älgarna brukar få tillökning, därav förvirringen? Rastar innan Knektbacken, och får en härlig vind i ryggen när vi kommer ut på väg 214 på väg mot Hållsta, och de sista 3 milen hem.

Förtroendevald

Att få mångas förtroende, att många sätter sin tillit till dig tror att du förmår att representera mångas tankar och vilja. Det far genom huvudet , ansvaret som det medför. Riksteatern har just avslutat sin kongress på Södra Teatern, och vi, några ur den gamla styrelsen har fått förnyat förtroende de närmsta fyra åren. Spännande och lite farligt med tanke på att några av de gamla lämnat. Jag tänker att jag kan ju inte göra mera än mitt bästa, men hur långt räcker det?

Jag vandrar vägen fram tillsammans med det osynliga barnet, pojken, ynglingen och mannen. Där framme bortom kröken väntar åldringen. Det är bäst att skynda långsamt, jag vet att tiden är knapp, men också att skymningen skärper blicken.

Historiens vingslag

Jag läser om min mammas morfar och mormor, Konrad och Selma, och inser den påtagliga beröringspunkten förutom släktskapet, först nu idag 2011. Erik Konrad Pettersson var föreståndare på Balsta Fattigstuga i Eskilstuna åren 1893 -1898. Jag var föreståndare på Balsta Musikslott mellan 1999-2010. Konrad Pettersson min mammas morfar på ålderns höst boendes i Kvicksund utanför Eskilstuna med långt vitt skägg, och träben. Han hörde väldigt dåligt också , och på den tiden hade man en lur i stället för som nu digital teknik. Jag vet att bl.a min mammas kusin Maj var livrädd för farbror Konrad med träbenet, han som hade varit föreståndare på Balsta innan mig.

Reglemente för Klosters Sockens fattiggård Bahlsta

efter Kommunalstämman antagen och fastställd Den 11 November 1893.

(Förkortad version)

1. Allmänna bestämmelser

#1. Ändamålet med denna anstalt är att lämna uppehälle och vård åt Kommunens fattighjon, samt i sammanhang härmed bereda de arbetsföra lämplig sysselsättning och uppfostra barnen till nyttiga samhällsmedlemmar.

#2. Var och en som för sig, sin maka eller minderåriga barn faller fattigvården till tunga /last/, är skyldig att inträda i denna anstalt och där arbeta efter förmåga, samt ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i detta reglemente och gällande Kongl. förordning om fattigvården i riket.

#3. Anstaltens direktion utgöres av Kommunens Kommunalnämnd. För gårdens skötsel och hushållning m.m. antages en föreståndare och förestånderska med nödiga biträden.

3. Om föreståndaren och förestånderskan

#6. För gårdens skötsel och hushållning, för vård och uppsikt över hjonen antager styrelsen en föreståndare och förestånderska. Då dessa är att anse såsom förvaltare och tjänare å gården stå de under styrelsens husbondevälde och skola rätta sig efter deras beslut, samt för dem avlägga räkenskap.

#8. Föreståndaren eller förestånderskan må icke utan nödvändigt ärende lämna anstalten. För frånvaro under natten, eller längre lov en dag eller för både föreståndaren och förestånderskan på en gång erfodras medgivande av tillsyningsman eller fattigvårdstyrelsen.

#9. Föreståndaren är ansvarig för gården och anstaltens alla inventarier, varöver förteckning skall finnas såväl hos styrelsen, som hos föreståndaren. Han skall tillse, att inventarierna icke på otillbörligt sätt företsas och i tid anmäls, när de behöva repareras eller förnyas. Utlåning av gårdens tillhörigheter må icke äga rum.

#12. Föreståndaren skall tillse att hjonen sysselsättes med lämpligt arbete efter deras förmåga, att de på bestämda timmar få sina måltider efter den anordning , som blivit bestämd, och att maten befinnes som den bör vara, att hjonen uppstiga och gå till sängs på bestämda tider, samt vaka över ordning och snygghet i rummen och varje afton tillse att elden är släckt i eldstäderna och alla dörrar behörigen stängda samt nycklarna på sina bestämda förvaringsställen.

#13. Barnen skall föreståndaren omfatta med faderlig omsorg samt tillse att de ordentligt besöka skolan och hemma hålles till läsning eller nyttig sysselsättning. Han skall i förening med förestånderskan vara för dem i faderns och moderns ställe, med omsorgsfull vård om deras uppfostran, och vara berättigad, om så fodras, med mildhet förenad med allvar, aga dem såsom föräldrar med sina barn. Kroppslig aga bör dock ifrågakommas endast när lindrigare tillrättavisningar icke hjälpa. Föräldrar må icke taga någon del i de å anstalten intagna barns uppfostran.

#14. Föreståndaren skall tillse att hjonen icke utan tillåtelse lämnar anstalten, och, när tillåtelse härtill erhållts, att återkomsten sker på bestämda tider. De, som det önska och uppför sig väl kunna erhålla tillåtelse att lämna anstalten på söndags - eller helgdags eftermiddag, men bör då uppgiva vart de ämna sig, och skola alltid återkomma till anstalten före sängdags.

#15. För vårdlöshet och försumlighet, tredska, självvåld och osnygghet eller andra överträdelser av anstaltens ordningsföreskrifter och givna befallningar, eller vad annars till god ordning hörer, äger föreståndaren under tillsyningsmannens frånvaro, tillämpa de straffbestämmelser, som anstaltens ordningsföreskrifter innehålla och omständigheterna påkalla, ofta upprepade eller grövre förseelser bör hos tillsyningsman eller styrelsen anmälas.

#17. När någon till försörjning i anstalten upptages, upprättas en förteckning över alla hans tillhörigheter. I allmänhet behåller envar till begagnande sina egna kläder och först, när de äro utslitna, erhålles andra. Några rättigheter för å anstalten intaget hjon att där behålla sina bohagsting förefinnes icke, och kan endast i särskilda fall medgivas.

#18. På anstalten erhåller de intagna hjonen nödig vård och uppehälle enligt gällande förordning om fattigvårdnad i riket, men äro skyldiga, att efter förmåga och med flit utföra det arbete som föresätts, samt i övrigt rätta sig efter de för anstalten angivna regler och föreskrifter.

Fattigstugan Balsta 1893

Fram till 1893 styrdes verksamheten av en föreståndarinna, den sista som hade hand om Klosters s:n's fattigstuga, belägen mitt emot dagens polishus, hette Johanna Lennström, och från 1893 är verksamheten förlagd till Balsta och föreståndarna har nu blivit två stycken. Dessa ska ta hand om upp till fyrtio stycken hjon, som samtliga intagna kallas, och till sin hjälp ha 'nödiga biträden'. Dessa var då bl.a. en husfar och en husmor, pigor och drängar, och en eldare.

Allihop bodde på anstaltens område, och tillsammans med mat på anstalten, ved och lyse ingick detta i deras löner. Anstalten hade utgifter i form av nyanskaffning och reparation av materiel, mat och kläder, löner, kostnader för utauktionerade barn (den som begär lägst månadskostnad får ungen) m.m.

Utgifterna balanserades mot inkomster, som utgordes av fonder och stadsbidrag, lån, försäljning av jordbruksprodukter och de intagnas tillhörigheter, uthyrning av tillräckligt arbetsföra hjon, brännvinsförsäljning, klosters ström och fyrfat, som tillverkades av smideskunniga hjon.

Bettlare /tiggare/ blev polisens extrainkomst genom att varje tillvaratagen, vuxen bettlare gav en krona mer i lönekuvertet och minderåriga bettlare femtio öre, och var bettlaren dessutom utsocknes, fick dom den dubbla summan.

Balstas föreståndare

1893 - 1898

Förestånderskan hette Lovisa Pettersson och föreståndaren Erik Konrad Pettersson, som var gift med Selma Desideria Berggren.

Uppgifter samlade av Lasse Löwenborg

Cykeldagar

Cyklar i små byar, på andra sidan Mälaren så nära hemmavid, men ändå så långt borta. Rapsfälten är gyllengula och vägen slingrar säg via Herrskogen, Ullvi upp till Munktorp. Platser som egentligen ligger "nästgårds" men som man sällan kommer till. Sverige förbereder sig för sommar, utemöblerna har flyttat ut där de hör hemma, motorgräsklipparna har provkörts och några har redan hunnit med första,andra klippningen.Årshjulet rullar tryggt på i sin oändliga färd, och vi på våra tvåhjulingar vet att det är resan som är målet!

Medborgare

Medborgare som kunder, ekonomisk och social rättvisa vad är det? Är det att vi nyttjar samhällets resurser precis som när vi åker till köpcentret, där det egna valet framförallt avgörs av plånbokens storlek, och där det och innehållet styrs av tillgång och efterfrågan?
Kom och köp! Åldringsvård och skola säljes till lägstbjudande!
Ekonomisk och social rättvisa är något annat, som många kanske glömt. Det är att vi tillsammans ser till att våra barn har en skola värd namnet, och att våra äldre kan känna sig trygga på ålderns höst, och där du och jag är medborgare.

Det blåser på toppen, fast somliga märker ingenting

En konstig känsla, vi var så väldigt olika, tog utgångspunkt i så olika erfarenheter.

Du ägde beslutsrätten, hade förtroendet, vilket förpliktigade. Jag skulle ta fram underlag för att du skulle kunna fatta kloka och riktiga beslut.

När tiden rann ut fick du bråttom bråttom , du ville hinna med så mycket. Du hade inte riktigt kontroll på den verklighet du var satt att vårda, du glömde nog en del, och kunde själv tyckte du med ålderns rätt. Jag tyckte att din lomhördhet och ditt egensinne tilltog ju längre tiden gick.

Ditt äreminne blev minst satt lite naggat i kanten, för erkänn det blev inte så bra.

Nu sopar nya kvastar.Hoppet är det sista som lämnar oss?

Det som deformerar oss..

Vi och dom, jag och du, att se saken utifrån någon annans perspektiv verkar vara svårare och svårare. Det är väldigt mycket jag och vi, och mindre av alla vi tillsammans. Inlevelseförmåga tränar vi från det att vi är små, men ändå står det mig klart att vi alltsom oftast inte besitter förmågan att se verkligheten mer utifrån vår egen snäva snematade horisont, för att vara drastisk. Varför? Läser om hur media granskar media och skönjer konturer av en massiv apparat som förser oss med information,inte sällan schablonbilder som de själva inte vet att de förmedlar, nu när hastigheten är så hög. Mycket är individcentrerat och "dom andra" befolkar förstasidorna. Nöjesskvallret, hustrumisshandlarna, diktatorerna, politikerna ( inte de valda i förtroende), estradörerna,divorna, bedragarna etc.

Sedan alla dessa såpor som står med fix färdiga idéer och erbjudanden, där individen(" dom andra")ska vika ut sig och sina tillkortakommanden inför den breda allmänheten. Problemen är alltid individuella och personliga vare sig det handlar om att du inte lyckats få ett jobb eller få din ekonomi gå ihop.

På somliga kultursidor och debattsidor dessutom sitter självvalda sanningssägare och vräker ut mer eller mindre välgrundade epos om det tillståndet i det svenska samhället. De vräker ut texter som läses en gång och aldrig mer, för det håller ofta inte för granskning.

Sammantaget med reklambruset måste detta naturligtvis påverka mentalitetsutvecklingen. Vilka blir vi med alla dessa intryck?Beklämd? Nej, mera förbannad vi måste ta strid mot förenklingen och hitta kanaler som balanserar den nästan monopolställning som traditionell massmedia har på informationsflödet. Alternativen finns, t.ex journalister som granskar journalister Quickresponse.se, Expo m.fl. Nu från hjärngymnastik, till lite gymnastiska övningar på cykeln....

Vänskapen skärskådad

Jag hörde på Carl Johan de Geer härom dagen, han satt i en panel och talade om bl.a engagemang i vår tid. En bagatell som fastnade var när han svarade intervjuaren om samarbeten med andra kulturarbetare. Han sa "man får jättenära vänner som man förlorar för alltid" . Det träffade mig, om inte hårt så ganska överraskande mitt i solarplexus. Vad ska vi ha varandra till, är vi färdiga med varandra?Må så vara, jag har några jättenära vänner som jag håller på att förlora för alltid,dagarna går och det blir liksom inget mer.Så är väl i och för sig livet funtat, somliga följer man på vägen väldigt länge, andra slår man följe med för stunden. I vandringarna mot skymningslandet finns ändå några som alltid kommer finnas där vid sidan, även om man inte ses så ofta, och det känns väldigt väldigt bra.

Lavaland

Konferens i dagarna två på Kulturhuset, visionen för framtiden om att dela. De unga som väljer bort det gamla, kanske också väljer bort instutionerna som 68-människorna byggde upp?För att i stället göra hemma, i källarlokalen i parken, på gatan eller på torget. Skrämmer det? Nej inte alls, men det utmanar. Vi måste våga formulera om vårt värde, biblioteket som blev mötesplats, minskad utlåning-ökat besöksantal etc. Jag får höra utav de unga att all makt är tillfällig, och de ger mig sin bild av hur makt ser ut-jag instämmer och känner tro på framtiden!!

Samvaro

Söndag morgon, dagen efter några timmars samvaro omkring samtiden och historien. Den svenska mentalitetsutvecklingen kom på tal. Vad händer med oss i bruset av medierna? Vad händer med oss när allt ligger öppet, de stora händelserna så väl som de små serveras som anrättning till frukost? Hur tillgodogör vi oss tiden vi lever i, vilka verktyg fattas? Hanna Hellqvist har irrat runt och letat lyckan i TV några veckor, på bästa sändningstid, TV:s något utslätade försök att ta tempen. Kultur som katalysator och livgivare, skönlitteratur,dans, bildkonst, musik, teater som det i dessa dagar det underskattade verktyget men också språket. Kvällen landar väldigt mycket i det, kulturens betydelse för oss människor. Men också kulturen som något centralt, inte något som står utanför. Någon pratade om konstnärens obefläckade renhet, han som ej upplevt världskrigen.

Men det håller ej, konstnärens händer kan aldrig och har aldrig varit obefläckade, och det är därför vi kan låta oss sköljas med och beröras av konsten och kulturen. Konstnären och den skapande människan låter sig resa med alla sinnen i behåll? Kulturen och skapandet som verktyget att tillägna sig världen som den är.

Sen har ju människan använt kulturen på allehanda sett men det är en annan femma...

Den trubbiga folkviljan

Att få med sig folket är inte lätt, det fick PG Gyllenhammar erfara när det gällde Volvo-Renault affären, där han inte insåg de respektive nationalsymbolernas betydelse djupt ner i folklagren. Olof Palme stötte på patrull flera gånger inom partiet, och vem minns inte debatterna med Fälldin, där Palmes brillians inte räckte mot Fälldins fumliga folklighet. Trots Palmes överlägsenhet fick han väljarna i mot sig.

Nu möter det s.k civilsamhället den nya kulturpolitiken, när tjänstemän i apparaten ska möta de fötroendevalda i föreningslivet kring de gemensamma utvecklingsstrategierna och kulturen.

Hur uppenbar vägen vi ska vandra än är för somliga, så måste vi ändå planera för att färdas på vägen tillsammans.

Dessutom är förnuftet släkt med saklighet och kompetens, men inte samma sak. Ty saknar den kunnige och i sak kompetente, förnuft och känsla, står han sig slätt.

Paolo Freire 1921-1997 teoretiker och befrielsepedagog rekommenderas. Hans bok Pedagogik för Förtryckta håller än idag, tankar och teser kring frigörande pedagogik.

Tunafors Skola

1962 började jag i första klass på Tunafors Skola Elis Lindkvist var tillsyningslärare, och min första lärare i småskolan var Barbro Rydbom.

Min pappa gick också i skolan på 20-talet, och då undervisade bl.a G.A. Svensson , eller gubben Gas som han kallades av eleverna. Skolan som centralplats i området där vi bodde och där vi lekte.

Skolan som identitetsskapare. Vi var Tunaforsare, så var det, så fanns det Djurgårdare och de från Fröslunda naturligtvis, men Tunafors var vårt eldorado.

Till saken hör att jag engagerade mig i sportklubben den stolta, startad 1906. Tunafors Sportklubb, där pappas tränare Sven, också blev min tränare, låt vara att det var 30 år senare.

Hembygdromantik?Nej, inte alls, tiden vrider vi inte tillbaka. Men vår alldeles unika uppväxt präglar oss naturligtvis. Nu nästan 50 år efter min skolstart, bor jag fortfarande kvar på samma plätt, efter diverse utsvävningar, men tiden är en annan.

Jag letar fortfarande efter identifikation, efter sådant som engagerar och berör. Vår skola har blivit British Junior, sportklubben finns nästan inte, och vi kurar skymning i vårt hem på söder i Eskilstuna.

De fallande bladen.

Jag läser om mongolernas stormning av Peking på 1200-talet, där nästan 60 000 unga kvinnor klädda i vitt, hoppade från stadens murar likt fallande blomblad för att inte hamna i erövrarnas händer.En brutalt vacker handling i förtvivlan över patriarkatets ändlösa vålds och krigslösningar . När lär sig människan att våld inte löser några konflikter?Mongolerna som rest sig under det fruktansvärda Jinväldet, och nu skövlade stad efter stad, grymt och skoningslöst, våldförde sig på kvinnor och barn och dräpte männen i deras väg. De fick aldrig herraväldet över "de fallande blombladen". Kvinnornas kollektiva självmord är ett starkt vittnesbörd, om människans vanmakt, men också en signal som klingar till eftervärlden om dårskapen, män i alla tider har utsatt mänskligheten för.

Bildning och organisation

Läser om bildning i morgontidningen, intressant och tankeväckande. "Bildning är det som blir kvar när man glömt allt man lärt sig"(Ellen Key). Jag tänker allt man fått med sig intravenöst, det där som man inte trodde gav nå´tt, uppväxtens undervegitation och umbäranden.

T.ex det besvärliga med att som jag, ha en anhörig med ett funktionshinder som satte många käppar i hjulet och "ställde till besvär", men som nu med åldern och reflektion har varit fantastiska tillgångar. Ett fragment av byggstenar i min egen tillblivelse.

Bildning i min värld är kopplat till relation, och det kanske många upplever som begränsat, men så är det. Det får mig att tänka på kommunal förvaltning och organisation där jag själv är verksam.

Det bra och bildade ledarskapet för mig, handlar mycket om relation, med det dåliga chefsskapet handlar om position. Avsaknad av relation är förödande i en organisation

Kulturkonferens om framtidens kultur

Snökaos, det är mycket vi inte kan påverka. Vi kommer 1 timme försent till konferensen. Men vi är inte dom ända, allt verkar lite på trekvart och några har inte kommit alls.

"Mälardarlingarna" och den framtida kulturen, hur ska vi ha det? Frågeställningarna hopar sig, men vi är nog överens att vi behöver spela samman. Men vad vill Stockholm?Och hur kan vi stötta medborgarnas egen organisering i civilsamhället? Utmaningarna är många-samverkan inom länen/regionen,dialogen mellan stat och region, och hur svarar staten upp mot ökat engagemang från kommunerna?

Och dessutom, vem sätter dagordningen och vem bjuds in?

Regionalisering-på väg mot ett starkare Sverige?

På rumpan

Det snöade lite idag fredag, glashalt på sina ställen, fick vi erfara. Vi skriver jag för jag hade många olycksbröder och systrar idag.

Jag gjorde en snygg vurpa och landade på det sk. arselet, men nacken fick ta smällen.

Liten hjärnskakning med yrsel och illamående blev resultatet, det paradoxala var att sonen också synade backen med lite blodvite och huvudskada han också. Så nu är det bara att ta det lugnt här i trygga Sverige, tycka lite synd om sig själv, men ha det så in i grunden bra,trots allt.

Att skriva sig frisk?

Jag försöker fästa mina tankar på ett papper, men pappret halkar undan hela tiden , och tankarna landar i det praktiska, vardagliga istället. Så måste de få vara ibland. Men det är bra hjärngymnastik att försöka skriva några ark varje dag, det fångar in tillvaron och min uppmärksamhet märker jag. Vi har dels en skrivbok på vår toalett, där vi kan fnula och strula dit "ord och tankar för dagen", sen tror jag att bloggandet har en betydelse också för egen del, och för det tredje försöker jag med ojämna mellanrum skriva nya låtar. Sammantaget har denna strategi, om inte annat, mentalhygiensk påverkan på mig själv. En del av den Lundkvistska överlevnadsstrategin? Javisst men livet är så mycket annat också, men just nu i stunden är det på det här sättet. Livsresan vindlar sig fram på spännande vägar, mötena är många, stoppen meningsfulla alltsom oftast.

Som idag när Hugo och Pia kom på besök. Några timmars innerlig och meningsskapande tillvaro. Det är härligt med människorna!

Snöröjning för hundtoalett

En vinter, värd namnet. Jag läser om problem med snöröjningen på ena uppslaget och ras och översvämningar på det andra uppslaget. När jag promenerade i morse ute i Vilsta såg jag att snöröjarna hade röjt, inte bara gångarna, utan också runt en del av träden, så att hundarna ska kunna komma till. Det kostar så lite med omtanke och servicetänkande, och framförallt i vår del av världen har vi råd och tid, fast vi inte tror det. Det där lilla extra syns ofta mest! Det borde vi tänka på lite mera.

Skidpremiär....

Långt från Val di Fiemme begår jag min skidpremiär , kl.7.30 på lördagsmorgonen den 8 januari 2011. Det är 4-5 minusgrader och jag sträcker ut, diagonalar och stakar mig ut mot Vilsta. Det är några år sedan sist, men det sitter där. Nu får Marcus Hellner se upp!

Dagen innan aftonen

Han var en trogen kompis ,alltid beredd att lyssna, pigg på att hänga på allt vi företog oss.

Tålamodet var oändligt, hans tur kom ju förr eller senare. Han var generös med att visa uppskattning, och man kändes sig alltid viktig i hans närhet.

I veckan förenades han med sin namne och sprang över morgonljusets bro till gröna ängars ö.

"Här ser ni en som inte syns" Gösta Ekman om Gunnar Papphammar

Jag läser Klas Gustafsons Farbrorn som inte ville vá stor om Gösta Ekman, ett rejält stycke 1900-tal. Intressant och tankeväckande om den lilla- stora människan.