Gitarrpanik

Armageddon-kampen mellan det onda och det goda, slutet, det definitiva. Imorse när jag skulle stämma min nysträngade gitarr, den som Per Sandström från Dalarö byggde åt mig på 1981, sa det PANG. För ett ögonblick störtade allt samman, vi slukades av världshaven och blev minnen i det kosmiska världsmedvetandet. Stallet längst ner på gitarren gick sönder, belastningen från mina "hard-tension" strängar blev bara för mycket BOM-Krasch.

Gitarren som varit med om visfestivaler och spelningar, jag minns bl.a den gången när min musikerkollega höll på att bli uppraggad av Monica Nielsens mamma på Vaxholms Visfestival. Eller då på ABF-forum i Sundsvall, när Lars Molins Bomsalva gick upp på bioduken under detta forum, och vi sjöng egentillverkadesånger från pojkrummet.
Min gitarr, som var med Evert Ljusberg när vi sjöng Rosa på bal på Nynäs Slott. Eller som trogen vän när jag ledde gitarrcirklar på ABF under många år.....Var detta slutet? Jag ringde min Gitarrdoktor, och sa som det var, och han bad mig komma i illfart, här var goda råd dyra.

Nu har han opererat under veckan, och här är vi nu, jag vankar av och ann och väntar på att han ska ringa, och säga om operationen har gått bra. Ljuset i gränden, hoppet fångat i Hvar.