Grottetankar inuti Grottekvarnen

Mitt in i hösten tänker jag mycket på livets höst och hur vi tar vara på ålderdomen och äldres erfarenhet i Sverige? En kamrat som klev ur tiden helt stilla kanske satte mig på spåret. Att åldras med värdighet,är det något man bara fixar i sig själv?Är det inte också mycket i beroende hur samhället ser på åldrandet?Vi tittade på en fransk film bagatell "Mina eftermiddagar med Margueritte" där Gerhard Depardeui spelar mot en åldrad aktris född 1914!! Historien i sig är en måbra historia om en äldre kvinna som introducerar litteraturens värld för en obildad något luggsliten av livet, man. Nog om detta, men det får mig att tänka på hur vi tar om hand den erfarenhet som äldre människor ofta besitter.

Från akademierna, högskolorna och universiteten kommer en strid ström av unga engagerade, och välutbildade människor som tar plats och ges utrymme, och så ska det naturligtvis vara.

Men Sverige är fortfarande ett land som i mångt och mycket vilar på industriarvet även om det tynar, och i dess naturliga kölvatten folkbildningen och folkrörelsernas grund. Samhällets omdaning och individualisering gör att främlingsskapet ökar i samhällets alla olika delar.

Jag har inte svaren på alla frågor, men känner oro inför framtiden, min egen och min samtids. Jonas Gardell sa när han talade i anslutning till händelserna på Utöya.

Tänd gärna ett ljus, men när lågan brunnit ner, måste lågan brinna i oss själva. slut citat Och vi måste dessutom brinna för varandra och för att se möjligheterna och tillgången, att låta äldres erfarenhet också räknas och få ta plats.