torsdag 4 augusti 2011

Om att kunna känna med någon annan

(foto från Träteatern i Järvsö)
Vi befinner oss i sommarens andra fas i väntan på hösten, och de värsta sommarregnen är över. Fantastiska dagar med varm, gassande sol på dagarna och skön svalka på kvällen gör tillvaron extra skön.
Svårigheten i att hitta fokus i värvet är kanske förståelig när allt flyter, men det ordnar sig säkert som vi i västerlandet hitills alltsom oftast fått uppleva.
Motbilden finns runt hörnet, på Afrikas horn där torkan skördar människoliv. Medierna visar dagligen bilder om svältens offer. Det som händer i denna stund någonstans på vår jord kan inom några ögonblick finnas i vårt medvetande, påtagligt så att vi nästan kan uppleva det ända in på kroppen. Hur ska vi kunna sortera och bearbeta?
Dessutom har naturvetenskapen undersökt och definierat människan i sin minsta beståndsdel, men självbilden har den blivit bättre, eller har det mänskliga psyket hamnat hopplöst på efterkälken? Äter bruset hål i empatin, hur skall vi i så fall stå emot?
På DN:s ledarsida skrev man om den virtuella isoleringen härförleden. Har den utvecklingen gjort att vi har fjärmat oss från oss själva , hittar vi inte fram till varandra?

Patricia Tudor-Sandahl skrev Det glömda självet, en bok om att hitta fram till oss själva, som jag vet att jag hade mycket glädje av en gång. Vi behöver stöd och vägledning, helt klart.
Den lite tillspetsade frågan kvarstår; Kan vi känna med någon annan, när vi inte känner oss själva? Och följdfrågan till beslutsfattarna, har humanioran plats i det svenska skolsystemet?

(Detta och mycket annat, tänker en man på i sina bästa år , som tror att vi alla har möjlighet att leva i den bästa av världar om vi använder våra gemensamma tillgångar på ett bättre sätt).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar