Framtiden tillhör oss

blomstersäng fångad på Jordhammars Herrgård

Nyss hemkommen från kvällstur på cykel, ute på landet i skymning. Ljummet väder, nästan vindstilla, perfekt för en velocipedryttare, i bakhasorna på kärestan dessutom. Framför oss ligger en båtcykling i Kroatien om några veckor, så det gäller att vara förberedd. Välkomna brittsommardagar framöver enligt prognosen, man vet inte hur man ska klä sig från dag till dag. Tankar kommer och går, det är snart dags att summera cykelsäsongen 2011, även om jag fortsättningsvis kommer att cykla till jobbet in i det längsta. Sista barnet flyttar iväg i helgen 26 år av föräldratillvaro med hemmavarande barn är till ända, alla ungarna ute ur boet fr.o.m denna höst. Det är tur att man har dessa komplentatoriska cykelturer runt om i fagra Mälardalen, om inte annat för att tänka nytt om livet och framtiden.

Pratar med seniorerna

foto från Svarta Berget Hägghult ,Svart Granit Diabas
Vi sitter som vanligt och snackar över en kopp kaffe vid sporthotellet på lördagmorgonen, gubbgänget och jag. I en bisats berättar det gamla kommunalrådet hur han åkte hem med en gåva till hemsamariten som just gått i pension efter 14 år i kommunens tjänst. Hon nådde ju inte upp till 25 års klockan men var värd sin vikt i guld de åren hon jobbade. Gåvan, ett städ, en symbol för industristadens gemensamma strävan att öka välbefinnandet för sina medborgare.

Det här är svunnen tid för kommunalrådet har för länge sedan dragit sig tillbaka och hemsamariten har förvunnit ur vårt synfält. Men det stämmer mig till eftertanke, kring det engagemang och omtanke som vi visar varandra, låt oss för Guds skull inte överge varandra, låt inte hierarkierna skapa motsättningar och få oss att fjärma oss från varandra. Vi är brobyggare, men vi ska både planera , konstruera och utföra och det gör att vi ibland glömmer att det ska gå människor på bron, som är på väg över för att möta andra människor.

Samtal på väg

Jag åker med vapendragaren till Örebro för att hämta bilen som haft en månads semester från oss på grund av kollision med råbock. Vi sitter och småpratar om gemensamma erfarenheter kring möten och kollisioner i livet, alltså inte med råbockar , utan med sånt som vi bägge erfarit under åren i det yrkesliv vi har verkat inom. Vi konstaterar att vi har några blessyrer, efter en och annan "käftsmäll", förmodligen har dom lärt oss ett och annat, för det är ju så med jobbigheter.Regnet möter oss på väg in i Närke, det är grått, grått och samtalet böljar fram och tillbaka. Vi har hamnat i liknande situationer konstaterar vi. Båda är vi ganska dominanta och drivande, och sticker man ut hakan så får man säg en smäll, så är det väl. Avfart 151 väg 50 mot Falun inne i Örebro, in i industriområdet, och där står den, hel och fin vår fina bil. Ensam på väg hem lyssnar jag på Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen som svarar på lyssnarnas frågor Birgitta Stenberg säger att det känns bra att finnas nära sina motståndare och det kanske ligger något i det att ha sina antagonister inom synfältet om man nu har sådana?

Förutsatser

Att ha principer och värderingar är väl något som alla har, sådant som bär upp ens leverne, och det i stort som smått. I det lilla så är träningen ett av fundamenten när det gäller välbefinnandet, ett annat är kosten, och ytterligare ett är skapandet och leken runt det.
Jag har rätt bra koll på detta med träningen och skapandet, nu gäller det att fixa en bättre kosthållning och sunda alkoholvanor. Sommaren blir lite lössläppt, men vardagen kräver stringens i levernet, om inte annat just för leverns skull.
Jag har hunnit 127 träningspass under 2011, därav 376 mil på cykel i härliga Mälardalen, när jag blickar tillbaka i min träningskalender.Men jag har ingen eller ringa koll på vad jag stoppat i mig, bättring.

Snart dags för spelning dessutom, den 30 september , men mer om det senare. Nu väntar vila inför morgondagen.

Frågor utan svar

Skapandet , som sökande efter, vadå? Plötsligt så händer det? Den oformliga lerklumpen tar gestalt. Blir något för någon annan, men även för dig, genom att någon ser, känner och förstår. För mig, några ackord som blir som ett mantra , kan bo i mig dagar veckor, ja år och så plötsligt kläs ackorden i ord och melodi. Magi ? Eller ? Jag vet inte, jag vet bara att känslan är skön när allt smälter samman, och det räcker för mig.

Om att kunna känna med någon annan

(foto från Träteatern i Järvsö)

Vi befinner oss i sommarens andra fas i väntan på hösten, och de värsta sommarregnen är över. Fantastiska dagar med varm, gassande sol på dagarna och skön svalka på kvällen gör tillvaron extra skön.
Svårigheten i att hitta fokus i värvet är kanske förståelig när allt flyter, men det ordnar sig säkert som vi i västerlandet hitills alltsom oftast fått uppleva.
Motbilden finns runt hörnet, på Afrikas horn där torkan skördar människoliv. Medierna visar dagligen bilder om svältens offer. Det som händer i denna stund någonstans på vår jord kan inom några ögonblick finnas i vårt medvetande, påtagligt så att vi nästan kan uppleva det ända in på kroppen. Hur ska vi kunna sortera och bearbeta?
Dessutom har naturvetenskapen undersökt och definierat människan i sin minsta beståndsdel, men självbilden har den blivit bättre, eller har det mänskliga psyket hamnat hopplöst på efterkälken? Äter bruset hål i empatin, hur skall vi i så fall stå emot?
På DN:s ledarsida skrev man om den virtuella isoleringen härförleden. Har den utvecklingen gjort att vi har fjärmat oss från oss själva , hittar vi inte fram till varandra?

Patricia Tudor-Sandahl skrev Det glömda självet, en bok om att hitta fram till oss själva, som jag vet att jag hade mycket glädje av en gång. Vi behöver stöd och vägledning, helt klart.
Den lite tillspetsade frågan kvarstår; Kan vi känna med någon annan, när vi inte känner oss själva? Och följdfrågan till beslutsfattarna, har humanioran plats i det svenska skolsystemet?

(Detta och mycket annat, tänker en man på i sina bästa år , som tror att vi alla har möjlighet att leva i den bästa av världar om vi använder våra gemensamma tillgångar på ett bättre sätt).

Sensmoral som håller än

Lyssnade på Helena Bergströms sommar för någon dag sedan där hon bl.a annat knöt an till sagornas möjligheter att förstå sin samtid, genom att relatera till HC Andersen.

HC Andersen skrev Kejsarens nya kläder, där sensmoralen ofta används för att symbolisera hur vi lätt anpassar oss i gruppen, även när vi känner att något är galet. Det lilla barnet utbrister till slut; Kejsaren är naken! Något alla egentligen vet,men ingen vågat uttala! Så är det väl titt som tätt, att vi rättar in oss i ledet och undviker att ta bladet ur munnen, vi fegar ur. Vi har en stor respekt för ledarskap och position, och vill inte hamna på sidan, men är inte det del av samma underlåtenhet som får imperiebyggarna, diktatorerna att bana väg? Dessutom, kejsaren kan aldrig utveckla sin syn och världsbild om han eller hon bara har ja-sägare runt ikring sig.