Vintervägval

 

Jag tar fram bröllopsfotografiet på mamma och pappa. Det är 40-tal närmare bestämt 1948, plötsligt ser jag arvet i dragen hos de bägge. Jag ser äldste sonens allvar och djup i pappas ögon, och nakenheten  i mammas öppna ansikte återspeglas hos minstingen. Reflektionen över sådant som bär över generationer tar fart, inte bara utanpåverk som fysiska särdrag utan också djupa karaktärsyttringar som lever vidare från generation till generation. Jag känner släktskapet med tidigare generationer så påtagligt dessa dagar. Men det är väl ett ålderstecken?

Avståndet är inte stort och då är saknaden inte heller outhärlig, det känns fint att de finns där djupt rotade i våra liv. För mammas och pappas skull önskar jag bara att de hade fått uppleva lite mer av barnbarnen, och för barnbarnens skull hoppas jag att de aldrig skall sluta fråga?