Alla helgon

Hela gänget har varit hemma, fyra vuxna barn och vi , du och jag. Några av oss tog en vända på kyrkogården, tusentals ljus på gravarna och massor av människor som vistas vid sina anhörigas sista viloplatser. Stämningsfullt, tankarna går till de gamle som en gång var mitt ibland oss, nu vilar dom den eviga sömnen. Min far som ligger där tillsammans med mor, min farmor och farfar alla 4 på samma kvadratmeter. Ibland syns mig dessa anförvanter mig mer nära och närvarande än många nu levande. De skänker mig tröst och ger mig styrka i det vardagliga. Min far som dog 1991 kan jag ännu ha långa inre dialoger med, konstigt jag tycker att han borde förlora konturerna med tiden? Det är väl så att starka personligheter klingar av långsammare?