Jag och min livskamrat pratade om oförmågan att inte kunna spela med i det sociala spelet, det där som ibland går tenderar att gå överstyr och bara blir tramsande, men också det där som ibland gör tillvaron lite lättare och gör att vi faktiskt närmar oss varann. Hon som står mig allra närmast är fri från manér och spel, men kan ibland uppleva själv att det är en brist att inte kunna leka med runt kaffebordet. För henne föds leken ur det djupt allvarliga, och meningsfulla, medan för mig leder leken fram till allvaret. Kan det vara så enkelt? Jag tror det är väldigt mer sammansatt än så.
Jag måste ändå ge henne rätt att ibland är det svårt att härda ut det sociala umgängets slentrianmässiga dramaturgi. Man måste ha modet att bryta, tänka nytt och närma sig varandra på nytt sätt med nya ögon och nyfikenhet.
Jag måste ändå ge henne rätt att det är lätt att falla in i stereotypa roller i umgänget, pajasen, den ständigt missgynnade, det värsta jag varit med om etc etc.
Somliga behöver krypa in i dessa kostymer ibland för att skydda sig?Hålla distansen emellan sig och andra på ett "lagom" avstånd.
Klart är att vi speglar oss i varandra och vi är alla grymt uppmärksamma hur vi tar oss ut i nästans ögon, och alla deltager vi på nå´tt sätt och tar ut svängarna i det sociala spelet, även käresta´n. Låt vara att somliga deltager utom tävlan, vilket känns väldigt befriande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar