tisdag 8 december 2009

Bra kämpat-men hur långt räcker det?

Igår tog sonen välförtjänt sitt körkort, efter att ha kämpat med detta parallellt med tredje året på gymnasiet. Det är tufft för våra tonåringar, jag tänker på de som ej har stödet hemifrån ekonomiskt och socialt att klara av alla krav och förväntningar som samhället ställer på de unga.
Vi lever helt klart i 2/3 dels samhället, och vi är skiktade och indelade från det att vi föds.Det solidariska samhället byggde på att jämna ut och att skapa förutsättningar för alla att vara med. Ett körkort idag kostar mellan 12-15000 kronor hos en bilskola, och vem har råd till det när man knappt får ihop det till mjölken på bordet. Nu höjer regeringen studiebidraget med 431 kronor i månaden 2010 men vad hjälper det? De flesta ungdomar behöver extrajobb, men när det inte finns några extrajobb....tufft blir det.
Telefon, dator listan kan göras lång över prylar dessutom som är av nöden tvungen för att man skall hänga med.
Jag brukar berätta ibland om tiden när vår kommunal musikskola var avgiftsfri, och säga att det då inte hängde på mammas eller pappas plånbok om man skulle få musicera. Nu hänger allt mer och mer på mammas eller pappas plånbok.
När den dessutom är tom då är det tungt........vare sig man vill musicera eller ta körkort.

söndag 6 december 2009

Kill your darlings?

Jag jobbar med skrivandet, "kill your darlings" säger omgivning. Tänk att det kan vara så svårt att skiljas från vissa formuleringar och bokstäver. En del meningar och ord etsar sig fast och vill bara ha sin plats i medvetandet, och sitter där som tuggummi. Eller dyker upp i dina alster på de mest konstiga sätt. I pappershögen i arbetsrummet ligger lappar, A4 ark och annat löst huller om buller, sådant som fallit på under inspiration genom åren. En del dessa fragment ligger och nöter mitt medvetande åravis. Så plötsligt finns de där i en sång, en dikt eller någonting.
Det är väl detta illusionstrick som jag drabbas av ibland som gör det svårt att skiljas från en del "fraser och textskräp"? En del utav detta material får ny innebörd när tiden får gå dessutom.

torsdag 3 december 2009

Om pengar vore den enda drivkraften,var hamnar vi då?

Skjutsar dottern till tåget, hon har varit hemma på besök några dagar. Det är härligt att följa barnens väg ut i livet, ett privilegium icke alla förunnat. Vi har varandra och livet pågår här och nu och runt omkring oss! Vi lever här i Sverige som fortfarande har så mycket utav möjligheter för individen och där vi har så mycket som vi tar för självklart ,som nu den borgerliga regeringen så sakteliga vill montera ner. Jag är glad att mina fyra barn hade möjligheten till skolgång i en kommunal skola nära där vi bor i grannskapet. Jag är glad att mina barn han med att få bra kommunal barnomsorg samtidigt som mamma och pappa kunde arbeta, och att vi slapp gå hemma med ett undermåligt vårdnadsbidrag. Jag är glad för vår vårdcentral endast ett stenkast från där vi bor som inte har varit konkurrensutsatt, utan varit till för oss som behövt den. Vilken tur vi har haft, jag unnar minna barn att växa upp i ett sådant samhälle! Därför röstar jag för en ny regering 2010 som värnar om människan vare sig hon är ung eller gammal, kvinna eller man, muslim eller kristen, kulturarbetare, politiker, arbetare,entrepenör eller tjänsteman!

tisdag 1 december 2009

Politik är att vilja!

Våra politiker, valda i förtroende blir och mer lika sina grå eminenser,tjänstemännen. Jag har svårt numera att göra skillnad.Man är hellre kollega än partikamrat som det verkar på mig. Arbetarkommunens möten blir viktiga först i nomineringstider. Politik är numer mer och mer att förvalta, det som förvaltning egentligen ska stå för, att effektuera de politiska besluten. Värdegrundsresonemanget och idédiskussionen hamnar offside.

måndag 30 november 2009

Känguruklubben-vi som lever på hoppet!

Gubbgänget som varje lördag under hela min uppväxt funnits där som bollblank, och som jag fick va med i när jag blivit torr bakom öronen. Gubbgänget med pappa som förste sammankallande, och där senilitetsprincipen skulle fälla avgörandet när det gällde ordförandeposten. Jag minns att jag fick rollen som reproduktionsansvarig i och med att jag var yngst och hade en stor barnaskara. Mötena präglades av livliga diskussioner om politik.Mer ingående penetrerades inrikespolitiken då rapporteringen från "insiders" var bra , med några med kommunalpolitiska erfarenheter, en medlem i konstitionsutskottet och en i regeringen. Nu i november 2009 är vi 6 stycken kvar i gänget som varje lördag träffas i sportstugan för kaffe och prat om aktualiteter i stort som smått och dessutom lite spel och dobbel(vi tippar matchen, insats 10 spänn var). Alla utom jag numera engagerade pensionärer.
Från början ett sätt för pappa och gänget att inte förlora kontakten med verkligheten. Nu också mitt fäste och rottrådarna tillbaka när han inte finns längre. Kontakten över generationsgränsen, den annars ack så skarpa ock ofta så exkluderande, ibland rent avvisande. Finns det generationsövergripande samtalet i dag, förutom på nätet och i familjen? Eller har varje generation sina koder som gör det nästan omöjligt att hänga med för en utanförstående?
Så är det tack och lov inte än . Men grupperingarna i samhället tenderar att bli fler, homogenare,mer inåtvända och inte så intresserade av annat än självspegling. Kanske vi landade där också i känguruklubben, men det var ju bara på lek för att orka med det stora allvaret!

onsdag 25 november 2009

Foten!

Svensk sjukvård inifrån! Jag "walraffade" igår på Mälarsjukhuset. 2005 uppsökte jag sjukan första gången för min ömmande knöl på foten. Operation nödvändig, slog doktorn fast. Sedan har åren gått delvis får jag skylla mig själv. Vätternrundan 2005 kom i mellan(jag hade brutit samma runda 2004, och kände att jag måste bara klara rundan runt) så operationen fick anstå.

Nu förra veckan hade man ett återbud, och då slog jag till. Kl.12.30 infann jag mig nyduschad och utsvulten på centraloperationen. Iklädd landstingets superläckra "städrock" och med sjukhusets blåa plastpåsar på fötterna gjorde jag entré.

Syster hjälpte mig till rätta, på den inte allt för bekväma sjukhussängen och sedan började väntan.....Plötsligt stod han där, alltings medelpunkt operatören, doktorn! Han gav mig en lektion i hur slipstenen skall dras. Han berättade engagerat och entusiastiskt om min fot och hur den skulle behandlas, och vad som kan tänkas i framtiden för denna lilla del av mig. Sedan i ett huj så var han som bortblåst, och ny väntan vidtog. Vi låg på rad i salen alla vi som skulle bli föremål för operatörens genialitet, somliga tyst snusande andra ständigt påkallande systers uppmärksamhet.

Fotblockad, den kvinnliga narkosläkaren kom in för att bedöva min vänstra fot. Operatören hade satt en pil på den med tusch för säkerhets skull för någon timma sedan. Bara en halv minut sa hon till mig........och försvann som ett brev på posten. Efter 5 minuter var hon tillbaka med support, jag var tydligen ett förstlingsverk för denna läkare så hon behövde assistans. Tre sprutor minst runt min ankel. Det kändes, men var inte outhärdligt.

Sedan var de borta, ny väntan ...en timme...en och en halv...klockan blev halv fyra och då var det dax!

Inrullad på den svala operationssalen av narkossköterskan John, och uppallad på operationsbordet som en korsfäst Jesus...kommersiell radiokanal skvalade ur högtalarna. Teamwork, förberedelser och proffsighet inför operatörens ankomst. Var är han? När ska spektaklet dra igång. Så, efter 20 minuter är han där, allt är förberett, patienten vid gått mod.

En timmes mejslande och fixande, sedan var operatören nöjd. Tack och hej ,ut på uppvakningen igen(fast jag var vaken hela tiden), kaffe och smörgås. Sedan hemgång, allt detta för en stackars liten fots skull! Jag gillar svensk sjukvård!

torsdag 19 november 2009

Träningstoken

Motion, vår ständiga strävan mot välbefinnande kan bli som ett gift. Behovet att dessutom dokumentera varje tillfälle blir nästan sjukligt i mitt eget fall.
Nätet är nedlusat av träningsdagböcker, där du kan skriva ner dina framsteg på vägarna, i skogen och i gymmen i detalj.
Jag vet t.ex att i dag har jag under 2009, cyklat 600 mil, haft totalt 217 träningspass. Den sammanlagda träningstiden är 350 timmar och 15 minuter, lika med 14 dygn 14 timmar och 15 minuter. Så här kan man hålla på i det oändliga.
Hur mår jag egentligen, är tiden väl använd? I mitt fall så är det nog så, jag har upptäckt att jag använder träningstiden som tillfälle för reflektion. Både kropp och själ mår bra av att vara i rörelse, och då kan jag ha överseende med mina dokumentationsmanier.