Svensk Scenkonst...Västanå

Först Den stora vreden byggd på norrlandseposet av Olof Högberg, framförd bl.a i Bruksmuseet i Iggesund och i Gasklockan i Gävle.Sedan Nils Holgersson på turné runt om i Sverige, sedan den 10-åriga historien i Berättarladan i Sunne, imponerande!!!
Brygden av nordisk folkkulturtradition, fantastisk uttryckande berättarkonst.

Såg Kalevalan i fredags, detta finska hjälte och nationalepos i Västanåtappning, 3,5 timme beröring, intryck och expressivitet.

Som vanligt transporteras man genom berättandet via aktörernas samfällda polskerytm, likt ett monotont mantra som bäddar in oss i historiens vindlingar. När sista ljuset blåses ut stannar rytmen......och jag inser att jag varit delaktig och medskapare....Flera Regionteatrar av den kalibern!!!

Strövtåg tillsammans...

Vandrar i skogen, tillsammans. Det finns en sensualitet i skogen som ropar, det är konstigt men varje gång vi går ut känns det så. Ett lätt ljummet regn baddar oss varsamt. Blåbären är stora i år, till slut hittar vi sommarkantarellerna, många gula, inbjudande står de där. Ta mig då säger de! Du och jag, tryggheten med dig i den grönskande sommarskogen.

Långt borta är backarna vid Brösarp och Österlen.

I morgon är det dags att fara till Berättarladan i Sunne. http://www.vastanateater.se/

När vi äntligen träffas....

Funderingar, tankar om varat tillsammans med de som står en nära det är en ynnest!

Att få höra barnen formulera sina bevekelsegrunder och filosofera tillsammans när skymningen faller. "Skymningen skärper blicken" skrev farfar och så är det nog, men tiden spelar också roll. Vi måste skänka varandra tid, för vi behöver tid för att skapa eftertanke. Vi behöver också tid för att kunna sitta tysta tillsammans.Barnen flyttar ut en efter en, och jag märker att tiden också blir så mycket värdefullare för dem......Vi blir alla lite bättre på att vårda tiden!

Ge mig en dag.....

För att orka leva måste man ha en bärande längtan (Kristina Lugn).

En vecka nära det myckna blå på Österlen, vederkvickelse för kropp o själ.

Vackert belägna Ravlunda kyrka med sina prominenta gäster vilandes i mullen, Brantevik med alla husen med stockrosorna, Gislövshammar med sina ur berget tagna kvarnstenar, Skillinge vid det aldrig stilla havet. Välbehövlig vila för oss, grå vardag för någon annan.......

Stockholms Skärgård

Behovet att återigen vistas nära havet, det rätta elementet, sältan på dina läppar, vinden som mjukt baddar kinden...

Stockholms Skärgård som börjar vid Fjäderholmarna med sina mjuka skogbevuxna öar till att börja med för att sedan bli karga kobbar och skär längst ut vid havsbandet, är inte detta bilden av svensk sommar, så säg?

Trots att vattenskotrar ibland leker i svallet efter vår skärgårdsbåt, och att bratsen ibland stänker förbi i sina fartvidunder, så är skärgårdsidyllen hänförande!!! Vilket privilegium att fortfarande kunna kliva av båten på Bullerön och hoppa runt på de solvarma klipporna utan att det står privatskyltar överallt. Något att värna om!

Telegrafist August Strindbergs tillhåll på Sandhamn innan det begav sig...

Morgontur

Kolsta Hatt, i folkmun kommunistholmen där arbetare en gång etablerade sina små "sommarstugekartonger ", lagom långt i från sta´n och fabriken. Nu ett attraktivt läge för semesterfirare.

Vi äter medhavd frukost på "hattkullen" , med Blacken som fond, och längst bort i horisonten anar man det väldiga värmeverket i Västerås.. Mälarkusten är så där förföriskt inbjudande som får alla sinnen att kvirra i hela kroppen. Cyklar via Slätviken-Grundby-Ingespjuta-Sundbyholm-Mora-Fiholm till Sörfjärden där vi dricker förmiddagskaffe...också med vattnet som fond.
Nära naturen, vetefält som ser ut som mjukt silke, och sträva nakna kornfält som står i stram givakt. Blåklint ,kamomill
och lupiner regerar i år tycks det mig.....

Sigur Ros

Vi tittar på video från Island med äldsta sonen, minns kvällen på Dalhalla 2006 .Musik och projektioner som flyter i varandra, kanske det unika samspelet mellan natur och människa. Långa sekvenser där vi får tid istället för att bli berövad. Naturdramatisk musik kan man kalla upplevelsen för det eller förstör jag upplevelsen genom att försöka benämna den med ord. Låt den istället ligga där i minnet som en hågkomst om något gott, ursprungligt, något närande och uppbyggligt..........