Tänder en eld, nu när ljusen brunnit ner…...

Det är kallt och vi lämnar hösten därhän, vi går in i december med stormsteg bokstavligen. Det blåser rejält och det knarrar i husfogarna och vinden viner. Snön är inte långt borta.
Sätter fart i braskaminen och kurar i väntan på att Nilla ska komma hem från sin helgutflykt. Jag har hunnit det jag hade tänkt mig under helgen och nu kan jag bara ta det lugnt.
Jag hoppas på en lugn och avkopplande julhelg efter de kommande veckornas julflit.
Det skulle vara trevligt om saker och ting skulle klarna och bli lite mer begripliga, vår organisation t.ex?

Vi tänder ljus

November kryper närmare in på bara huden, vi tänder ljus och minns. Jag har  resan till Italien ännu i horisontlinjen. Cykel på fantastiskt fina vägar Mantova, Figarolo, Ferrara, Adria,Pellestrina , Lido och slutligen Venzia.
Måste samla intrycken.
Annars kretsar det mesta till frågor om När, Hur och på vilket sätt? Dessutom institutionernas möjligheter men också tillkortakommanden.

Oktober månad

Varm i kläderna, men kall in på bara huden kan det vara så? Oktober, mitt emellanmånad.
Vi reser mot Mantova, staden omnämnd i Romeo och Julia. (Hur kunde denne Shakespeare has sådan koll?) Enveckas båtcykling, destination Venedig. Väldigt spännande, bara vi två du och jag.Rapport lär komma eftersom. Måste bara nämna att vi haft en fantastisk Världskulturfestival i helgen som var!!

Länge leve livet

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen, semestern övergick i arbete och vardagslunken infann sig.
Tänk, att det är så svårt med övergångar från semester till vardag, från hemmavid och till att vistas utanför det hemvanda? Nu rullar trots allt vardagen på, en vardag som innehåller väldigt mycket.
Hittade en bild på farmorssläkten vid Lilla Högberget i Hällby när det begav sig någon gång på 20-talet.Pappa Svante sitter 3:a från vänster med farmor Matilda bredvid sig, och farfar Karl Albin står bakom.

Vinön

En dag på Vinön i Hjälmaren, denna lilla skärva av land i fjärde största sjön, som befolkats av fiskare och bönder men nu är en sommaridyll. Ca 100-talet fastboende, förbundna med fastlandet via den gula Vinöledenfärjan. Vi parkerar bilen på motsatta sidan ön, från färjeläget sett och vandrar längs stranden genom strandskog och över stättor. Någon har dragit ut sin husvagn i skogen och verkat blivit bofast där, då skogen slutit sig om platsen. Bränner mig på nässlorna men det gör inget, en sån här dag när sommaren är som vackrast. Solen värmer mer och mer, trots att morgonen har varit blåsig.Vi har stämt träff på Världshuset där vi äter lunchen i trivsam samvaro.

Livet blir inte bättre än så här, men det räcker och stärker i alla fall mig inför den annalkande hösten.

Musik för mina öron

Lyssnar på sonens musik på Sound Cloud, och blir stolt som en tupp.
Med Ljusets hastighet känner jag  igen mina egna perioder när kreativiteten bara flödar. Det går så låt och det bara kommer till mig. Nu är han där, häftigt!

Individens rätt går före allt annat?

Elna Maria, min mormor var född 1900. Hon hade fem barn,som var och en gifte sig och fick två barn vardera som vanligt var på 50 och 60-talen. På lördagarna samlades ofta familjerna i hennes kök för att spela kort och dricka kaffe. Hon servade och hon serverade precis som hon var van vid, och som livet hade gestaltat sig. Hon var också avlastning, och tog hand om barnbarnen titt som tätt. Själv satte hon alltid andra i första rummet. Hon blev familjens medelpunkt som höll samman allting, samtidigt som hon tjänade.
 Rollerna har förändrats, vi vill gärna hinna med att självförverkliga oss, men glömmer kanske ibland det verkliga livet? Det som ibland bara kunde handla om att ge plats och tid för mötet generationerna emellan. Mormor gick bort 1986, men minnena lever kvar...