onsdag 20 oktober 2010

Makten och pengarna gör det möjliga omöjligt?

Vi sitter i en biosalong och lyssnar på dragning efter dragning om den digitala revolution som tar oss i anspråk dygnets alla 24 timmar. Där sitter vi med gapande munnar, den gamle slitne poeten som nu är bypolitiker på en mindre ort, regissören och skådespelaren, den beskäftiga damen som driver en egen biograf bland andra nyfikna. Där sitter också på ena flanken, ägarna till stora delar av biograf-Sverige, och på andra sidan, på den andra flanken Folkets Hus och Parkers företrädare.
För bioägarna sätter pengarna och lönsamheten den yttre gränsen, poeten tittar på innehållet, och Folkets Hus och Parker ser den digitala mångfalden som en demokratisk rättighet.
Det ligger många frågor i luften som aldrig ställs. Det försiggår ett kulturellt tvåfronts krig i salongen, som jag tror inte alla upplever. Vi ställs inför spännande utmaningar och fantaserier.
Men något skymmer sikten....
Poeten mötte jag på tidigt 80-tal, när vi sammanstrålade under Lyrikveckan på Hallstaberget i Sollefteå och frågade oss "Överlever Sången". Jag konstaterar att frågan kvarstår.....

Min sämsta gren...en söndagsfundering

Söndag, solen lyser och jag har föresatt mig att röja en del hemma. Något som gör mig oerhört oinspirerad. Det har alltid varit så. Devisen "Lite skit i hörnen är bättre en ett rent helvete" är något som familjen tagit fasta på. Men det finns gränser, gränser som vi ständigt balanserar på vet alla som känner oss. Men nu är det dags...jag ska bara träna lite först...men nu då? Måste kolla eposten... men nu då?....måste ringa min syster, och så där kan jag hålla på.
Jag har en kamrat som skaffat en självgående dammsugare, vilket kanske vore något för familjen Lundkvist? Kompisen berättar att hon och hennes man kan sitta vackert full av beundran medan manicken gör jobbet.
Jag har skaffat mig en rad krystade argument för utebliven städning, t.ex ingen i familjen har drabbats av några allergier, lite bakterier och smuts mår man bara bra av osv.
Men låta en manick ta över? Nej det är bara att bita i det sura äpplet.....

torsdag 14 oktober 2010

Möten

Jag var i Stockholm i veckan på ett möte på hemvägen blev jag sittande med ung man från Kina. Han hade varit i Bergen, Norge och var nu på väg till Köpenhamn. Han hade råkat befinna sig i Norge när Nobels Fredspris delades ut till den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Jag försökte fråga honom om Liu Xiaobo, men han hade ingen aning om vare sig fredspris eller någon människorättsaktivist. Vi småpratade i väntan på våra respektive tåg, och så skildes våra vägar för att aldrig korsas igen.
Jag med en undran om hur västvärlden ser på och informerar sig om Kina, och han med några svenska glosor som jag lärde honom, en ung man på väg att erövra världen.

Så många möten och kontakter under en vecka, korta ögonblick, långa samtal,vardagens småprat och så det där häpnadsväckande mötet....som t.ex ikväll efter träningen när jag mötte en man som duschade med träningskläderna på hel och hållen. Jag upphör aldrig att förundras över den förunderliga människan.

fredag 8 oktober 2010

Min mammas morfar hette Konrad.....

Min mammas morfar hette Konrad Pettersson och var gift med Selma född Berggren. Han hade långt vitt skägg, träben och bar omkring på en stor hörlur då hörseln var starkt nedsatt. Han var en Tåman sa man, barn till den snåle Per-Erik och den generösa och hjälpsamma Lovisa.
Lovisa hade ruter i sig.
Man sade" att dom byxorna satt på fel arsel" i den familjen, har jag fått veta av min mammas kusin. Lovisa var född 1833, en tid då familjen satte djupa avtryck i existensen, och samhällets inverkan var ganska liten. För det mesta var samhället starkt patriarkaliskt, men hos Tåmans rådde annan ordning. Lovisa var dessutom 7 år äldre en sin make vilket kanske också spelade in.

De levde i ett samhälle där skammen var stor, och familjetragedier kunde få oanade konsekvenser. Jag läser om Erik Lind i Folket som halshöggs 1836 utanför Eskilstuna i Råbyhed, då han försökt giftmörda sin fru för att få leva med sin nyvunna älskade.
Hedersrelaterat våld har funnits i alla tider, och när vi dessa dagar pratar om hederskultur, ska vi veta att vi är alla inblandade, om inte annat via vår egen historia. Det finns mer hos oss människor som sammanfaller än vad som skiljer oss åt.

Ett av Konrads och Selmas barn var alltså min mormor, Elna Maria som var född 1900.
Jag känner igen mig i det liv som många utav invandrargrupperingarna lever i vårt samhälle idag, för hos mormor samlades vi hela släkten på lördagar, fikade och spelade kort. Det var mostrar , morbröder och kusiner om vart annat. Diskussionerna blev ibland uppsluppna för att ibland till och med spåra ut. Familje och släktbanden var fortfarande väldigt starka.

Jag kan med avund se hur invandrarfamiljerna, träffas i området där jag jobbar och minnas ett annat samhälle, än det vi trodde att vi byggde. Eller tankarna och visionerna om ett annat samhälle. För i min mor och farföräldrageneration trodde man blint på att om man bara får det materiellt lite bättre så skulle samhället blomstra och utvecklas på alla de sätt. I och med arbetarrörelsens framväxt reformerades Sverige på väg mot ett sådant samhälle. Vi fick det bättre, och när vi hamnade i svårigheter fanns samhället där och stöttade. Familjen behövdes inte på samma sätt som tidigare. Familjebanden blev bräckligare på gott och ont. Den lilla människan kunde klara sig med barnbidrag, bostadsbidrag etc. om det skulle knipa.


Nu är vi det skede att vi måste skapa nya nätverk och mötesplatser, när man i nyliberal anda skär ner på samhällets insatser, samtidigt som familjebanden inte heller är starka längre.
Vi har skapat ett butikssamhälle som den gamle kulturministern Bengt Göransson säger, där medborgare görs till kund. Ett samhälle där butikssortimentet styrs av marknadskrafterna/butiksägarna naturligtvis, vilket är djupt olyckligt. Medborgarperspektivet är väldigt viktigt, där alla kan ta del och känna mening. Utopiskt,nej rent mänskligt och vi har råd med det.

Det finns ett lärande om vi blickar tillbaka på vår historia, vi har också mycket att lära utav de som har kommit hit till oss i Sverige, med helt nya erfarenheter. Vi lever trots allt i den del av världen där nästan allt är möjligt. Men det kräver förnyelse hos våra folkvalda medborgare, och det kräver engagemang hos var och en av oss.


Det finns ett gammalt foto på Konrad och Selma när de står på förstutrappen, han med sitt långa vita skägg, och hon en reslig gumma med knut i nacken. Fotot utstrålar, det här är vi ....vi bor här och vi blickar mot framtiden med tillförsikt.

Selma födde tio barn som hon fostrade tillsammans med Konrad, och jag är barnbarns barn i den del av släkten.

lördag 2 oktober 2010

Kul tur kostar pengar!!!

Igår, på Dansens Hus, idag, vandring genom staden till Fotografiska. Tankarna och resonemangen om kulturen som assessoar eller som något alldeles påtagligt och väsentligt. Jag tror det handlat om tillgänglighet men också ekonomi.
Inträdet på museerna i det borgerliga Sverige kommer att göra att många väljer bort tyvärr. Skulle vi i vår familj gå på Östasisiatiska Museet och se Terrakottaarmén t.ex kostar det oss 900:- (150:- x 6). Men det var fina dagar i Stockholm.

onsdag 29 september 2010

Öppna din dörr...

Jag möter så många människor med så vitt skilda erfarenheter på platsen där jag bor. Idag mötte jag den unga pojken som flytt från Somalia, en bland många. Han berättar hur medlemmar från en annan klan torterat honom, slitit bort naglarna, och slagit honom sönder och samman.
Igår träffade jag den lille mannen från Kosovo som kom redan 1964 som 18-åring till Sverige, och som nu vill delge mig sina tankar och idéer om hur han tycker vi skall leva samman.
Jag mötte också den nyblivne pensionären som jobbat inom psykiatrin, och flyttat runt i hela vårt avlånga land allt eftersom psykiatrireformerna kommit och gått.
Där runt hörnet väntar en strid ström av erfarenheter på oss.
Att alla människor har en berättelse är ju allom vedertaget, men man behöver platser dit man kan komma med sina berättelser. Nu på höstkanten drar vi oss inomhus, och tillgången på mötesplatser minskar drastiskt i den kalla nord. Då är det läge att öppna dörren, och möta nästan.....

lördag 25 september 2010

Ekenäs i september

Länsteaterföreningens styrelse träffas några dagar på Ekenäs en bit utanför Flen. En gård som länge var i familjen Lamms ägo, nu en stiftelse i makarna Lamms namn. Samvaro med högt i tak, som alltid i stora gamla hus, husets spökhistoria.
Finns det spöken i små hus kan man undra, varför är spökerier alltid förknippat med slott herresäten?Hösten smyger sig långsamt på och vi blandar allvar och lek. Kultur skapar inte bara känslan av sammanhang, kultur skapar sammanhang.
Jag undrar om vi inte håller på i och med den nya kulturpolitiken att administrera bort möjligheterna för kulturen, tväremot intentionerna. Pengarna är borta innan vi nått fram till föreställningen?