fredag 20 augusti 2010

Kultur-en demokratisk rättighet

Alla människor har rätt att vara med och säga sin mening, men vi har olika sätt och möjligheter att uttrycka oss på.
Jag träffade Hampus under några år, han var gravt funktionshindrad, och han kunde endast tala med ögonen. Vi kunde tala med varandra han och jag. Jag använde sången när jag tilltalade honom och han svarade med ögonen. Jag har aldrig sett så uttrycksfulla ögon som Hampus ögon.
Hampus lärde mig mycket, genom den han var. Jag sjöng: Bollen den rullar och Hampus är här och han var verkligen närvarande och levande med sin spastiska kropp och sina livliga ögon.
Konsten och kulturen erbjuder många vägar till deltagande och delaktighet inte bara i sådana specifika fall utan faktiskt hela tiden. Ändå tar inte det traditionella skolsystemet, för att ta ett exempel ,den möjligheten på allvar utan kulturen är mer en garnering eller en stunds förströelse.
Utav hela grundskoletidens drygt 6600 timmar så utgör t.ex musiken endast 230 timmar.
Kunskapsskolan värderar inte kulturskolan, och ser inte det basala att vi har så många språk och sätt att uttrycka oss på. Kunskapsskolan förutsättser att vi alla kan använda samma traditionella verktyg där några kanske skulle komma bättre till sin rätt om de fick använda pensel och färg.
Alltså säger jag det en gång till. In med kulturen i valdebatten!



måndag 16 augusti 2010

Det finns så många sånger om kärlek........


Rytm-vi ger järnet skulptur av Annika Heed
"Det finns så många sånger om kärlek, men för få om dig och mig" skaldade Börge Ring pastor och vispopare för massor av år sedan. Att besjunga sin älskade, eller sången om kärlek tros ha sitt ursprung i Frankrike redan runt 1100-talet. Man tillskriver Hertig Vilhelm av Akvitanien att vara den förste trubaduren.

Nutidens vissångare i rakt nedstigande led har breddat sitt register och kan beskrivas som samtidsskildrare och ibland bärare av politiska budskap, eller åtminstone musik och texter med politiska undertoner. Kärleken finns dock alltid med på ett hörn.
Om ni råkar ha vägarna förbi Eskilstunas Gamla Teater på onsdag kl.19.00 kan ni få uppleva en gammal relik, inte från hertig Vilhelms tid, men däremot från det glada 50-talet. Ett musikmöte tillsammans med Janne Elvi och Oscar Olsson. Det utlovas egna reflektioner i musikformat som passar känsliga öron, och förhoppningsvis några låtar som handlar om dig och mig?






fredag 13 augusti 2010

Ekenäs Kvarnteater

foto:Didrik Tångeberg
Jag drömde om Joe Hill i natt vi stod där man mot man, ja sa till Joe : Du är ju död! Jag kan ej dö, sa han....
Vi har mött teatersörmland denna vecka, den vindlande vägen ledde oss till Ekenäs Kvarnteater och Nicklas och Jenny Lantz m.fl. Den ledde oss också till Romeo och Juliet i Niclas bearbetning, med honom ensam på scen. Han bevisar tidlösheten i den goda konsten. Fyra hundra år har gått men Shakespeares verk lever vidare.
På 80-talet var jag på ett seminarium på Hallstaberget i Sollefteå, med ett flertal av de poeter och författare då verksamma i Norden. Där var Åke Hodell,Ann Smith, Sandro Key-Åberg m.fl, temat var Överlever Sången, nästan en dystopi . Denna undergångsstämning har för längesedan vänts.
På Ekenäs Kvarnteater, Skillinge Teater som vi gästade tidigare i somras lever konsten , och runt om i landet lite varstans puttrar det och pyr. Förresten på Ekenäs Kvarnteater brinner en eld!!!!

onsdag 4 augusti 2010

Onsdagkväll på verandan

Vi hemmavarande tre sitter på verandan och kurar skymning med tända ljus. Vi pratar fram och tillbaka om ditten och datten.
Det är livskvalitité, fast klockan drar framemot 11 på natten, och disken har tornat upp sig. Och vi dricker ett glas vin fast vi inte borde.
Vi talar om livsviktiga saker, och det känns påtagligt att vi lever med varandra och vill varandra så mycket. Vilken gåva det är att ha en stor familj, vi är ju minst sex när alla är samlade, för oftast är vi ju utökade med pojk och flickvänner när vi träffas.
Men ikväll bara du och vi, du som är yngst i barnaskaran. Det är viktigt att träffa er en och en ibland.

fredag 30 juli 2010

Fem veckors semester har försvunnit?Borttappade?

Så är man där vid vägs ände och ska åter igen in i vardagen. Varför är det så svårt med övergångarna mellan det ena och det andra som egentligen är del av det stora hela. Flyktmekanismerna infinner sig och tar det mest konstiga uttryck. Ska man investera i något som tröst, en ny platt-TV , en bil eller en sista minutenresa över helgen? Eller kallt och heroiskt invänta det som komma skall.
Framtidens kommande vedermödor tonar upp sig, och får gigantiska proportioner.
Apokalypsen ter sig blek i jämförelse under nattens småtimmar.
Kärestan har ett sofistikerat sätt att fly det som komma skall.För några år sedan bröt hon handleden på sista semesterdagen och förlängde på så sätt semestern med flera månader. I år gjorde hon ett nytt försök, men det blev bara en stukad fot, och det medför ingen ytterligare semester,så tji fick hon.
På måndag är man där igen, på jobbet, 5 dagar i veckan hela vinterhalvåret. Allt är som vanligt med andra ord. Men minnena från sommaren lever kvar, som Grålle(bilden) på Tjärö en varm sommardag i Blekinge skärgård, något att filosofera kring våta höstdagar.

måndag 26 juli 2010

Sommaren som nystart.....

Det är kväll och du övar på tvärflöjten igen, något som du underlåtit dig under barnens uppväxt. Det var likadant med min mor, hon hade spelat gitarr innan jag föddes, något som hon aldrig återvände till . Därför känns det väldigt skönt att du spelar igen ,och det låter bra. Det är så många begåvningar som låter talangen bara förtvina, och försvinna. Ett barn har 100 språk men berövas 99. (Louis Malaguzzi )

söndag 25 juli 2010

Illusionen av trygghet?

Kommer hem efter utflykten i Stockholms läns södra kommuner, det har regnat i stort sett i två dagar,ett välbehövligt regn i denna torra årstid. Hemmet som en symbol för tryggheten och fästpunkten i livet, fyra väggar golv och tak belamrat med vårt bohag och vårt liv. Vår röra, vår historia, våra dofter möter oss i dörren. "Det är hit man kommer när man kommer hem", för att citera Ronny Eriksson. Så är det väl för oss alla, att vi markerar revir och boar in oss både som djur och människa. Men nomaderna, de som bär hemmet med sig och flyttar från plats till plats, hur tänker och känner dom?
Jag, som efter kortare utflykter fortfarande bor i föräldrahemmet, som tredje generation slås utav hur flyktigt det ändå är med hemmet som den fasta punkten i tillvaron, när jag upplever hur barnen, den fjärde generationer frimodigt ger sig ut i världen, med helt andra referenspunkter än jag. Det är aldrig för sent att tänka nytt, även då när vi låter oss ana skymning.