Tittar på gamla setlistor över spelningar jag haft

Under hela mitt vuxna liv har jag varit ute och spelat, med ambition att beröra. Jag vet inte om jag lyckats men i vilket fall har det blivit hundratals spelningar genom åren. När jag ser tillbaka slår det mig vad mycket jag har varit ute på bygdegårdar och Folkets Hus runt om, framförallt i Mälardalen. 

Det fanns både pengar och möjligheter via folkbildningen. När visgenren var som mest populär var den ett ofta förekommande inslag i möten och sammankomster i föreningslivet.

I orter Vrena, Stjärnhov, Vagnhärad, Svärta, Kolsva, Koppartorp, Ljusnarsberg ,Hälleforsnäs etc fanns det lokala föreningar som med bildningsförbundets hjälp kunde ha kulturmedverkan  från när och fjärran.

Även föreningar i storstädernas stadsdelar kunde ha kulturprogram som inslag.

Det kanske fungerar idag också , vad vet jag? Men jag har en känsla av att vi har blivit mer möteseffektiva och att kulturen där har fått maka på sig. Dessutom är ju utbudet så tillgodosett via de breddade möjligheterna att ta del av kultur i dagens samhälle. 

Läser Den förbannade optimisten -Ernst Wigforss och begrundas

Efter att ha avverkat Ernst Wigforss Minnen I-III läser jag Henrik Arnstads bok Den förbannade optimisten med behållning.

Wigge, vilken kille!

I 1944 års partiprogram skrevs han något av det finaste som talar om vad den demokratiska socialismen handlar om:

”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.”

En utopi då som nu, redan 1919 skrev han om att staten skulle äga och driva järnvägar, vägar och samhällsbyggnad, forskning och utbildning och dessutom ha ansvaret över den fysiska planeringen avseende skogar, mark och vatten i Sverige. Vidare pläderade han då för 8 timmars arbetsdag och 14 dagars betald semester.

Högern gick i taket, då som nu.

Föräldrars/vuxnas närvaro uteblir

Vi har svårt att samla oss nu för tiden. kroppsligen är vi på plats, finns nära, men själen är frånvarande. 

Föräldrar som emigrerar från den värld deras barn bor i till den virtuella världen, känns det igen?

Vuxna som emigrerar från den värld deras barn bor i, till köpcenter och gallerier och tillbringar dagar ibland på gigantiska marknadsplatser ,för att hitta de bästa lockpriserna.

Jag ska inte kasta sten när jag sitter i glashus.

Allt för ofta tar jag  själv upp min smartphone utan egentlig anledning, teknologins styr och ställer med oss, dessutom är vi dess kunder och de stora bolagen kapitaliserar på oss. 

 Fragmentiserad och klickberoende, jag kanske? 

Teknologin och ekonomin har blivit fundament i den sekulariserade världen, och har blivit drivande när det gäller samhällsutvecklingen på alla plan. 

Att odla kulturella värden får träda tillbaka i samhällsarbetet, och gapet till exempelvis naturen växer mer och mer. Även språket påverkas och förändras. 

De demokratiska institutionerna hinner inte med ,politikerna sätter inte agendan utan marknaden dikterar villkoren allt mer. Deras mål är ju att vinstmaximera, och att sälja. 

Folkviljan sitter på undantaget och kapitalet håller rodret och styr, men mot vilka horisonter?

Men det själsliga och det som är emellan oss människor då, det som vi kallar kultur?

Det som egentligen fick människor att gå samman, bryta mark, skapa och utveckla samhällen, odla de andliga värdena som människor behöver för att överleva (Homo Ludens -den skapande människan).  Var finns platserna för det i dagens samhälle,(när Homo Digitalis styr)?

Platserna för möten ,men också för eftertanke och samvaro. Folkhögskolan, föreningsliv och folkbildning har fyllt den rollen i många människors liv och så också i mitt, men där ute i våra bostadsområden, bland människorna, var hittar punkterna för delaktighet och gemensamma strävanden och utveckling? 

Kan man bygga in det i samhällsutveckling och byggnation, klart man kan. Exemplen finns runt i kring oss idag, men återigen det är så mycket som distraherar och retar våra sinnen att vi har svårt att samla oss. 

Självförtroendet hos våra folkvalda är inte heller det bästa, de åker gärna med i den allmänna marknadskarusellen. Det behövs modiga och insiktsfulla politiker och vuxna.

Men det kommer en renässans för de större perspektiven, de som går på djupet, det existensiella det naturnära, som förstår varifrån vi kommer och som kommer leda oss vidare till en värld stadd i ständig utveckling, men också i samklang med klimatet på jord. 

Det måste vi tro du och jag, vi som satt fyra barn till denna värld, en värld att förvalta och leva i många långa år. En värld med närvarande, tänkande och kännande vuxna.

Vad ska man göra med tillvaron på ålderns höst?

Jag fyller 68 år i mars, livet är fantastiskt och förunderligt på samma gång. Livsgåtan brottas man med hela vuxenlivet. Livshjulet snurrar fortare och fortare, man anar den annalkande horisonten där bortom kröken. Det stora SEN är den pågående oändligheten där jag gjort ett ögonblicks gästspel. Att just jag fick den möjligheten att bli jag? Vad ska jag göra av  de dagar jag har förunnats ha kvar? Vilka drömmar lever i mig? Reflektioner som då och då griper tag i mig. Just nu gör jag en serie musikcaféer på ABF i Eskilstuna med Janne och Adam, vi har våra fina barn och barnbarn. Du och jag har varandra.Livet känns fyllt av mening. Låt det vara länge än.

foto från Musikcafé 21 februari

Victor Jara

 Jag läser Joan Jaras bok "An Unfinished song" på svenska "Victor-en sång utan slut". En bok om hennes och Victor Jaras liv som kulturskapare i Chile, men också en bok om kulturens kraft och del i kampen för demokrati , men också de motkrafter som försöker tillintetgöra den.

Man slås igen av hur avpolitiserad och kommersiell musikkulturen har blivit, i skenet av berättelsen om Victor Jara och hans samtida musikutövare under 60-70-talet. Då pumpades kommersiell musik in i Chile från de multinationella amerikanska musikbolagen som ett led i att motarbeta den vänsterrörelse ,Unitad Popular som tog makten i Chile.

Jordbruksreformer och förstatligande sågs som hot av markägarna och kapitalet, många multinationella bolag bidrog med resurser för att motarbeta den folkvalde presidenten Allende.

Victor arbetade mer och mer med musik och teater som ett led i den politiska kampen, att bygga ett folkets Chile.  

Den blodiga kuppen 11 september beskrivs utifrån en nära anhörigs oro och ångest vad som håller på att ske i landet, men också den förtvivlan över att Victor är försvunnen. 

Joan Jaras blir ett sanningsvittne till kuppen och de bestialiska utrensningar diktaturen genomförde. 

Jag återkommer till den lyrikantologi som gavs ut här i Sverige 1982 med titeln "Överlever Sången" . Det var  också temat för någon av Lyrikveckorna i Sollefteå som anordnades av ABF Mellannorrland på Hallstaberget under tidigt -80 tal, som jag deltog i.

Veckorna förebådade reträtten för kulturens roll i samhällsdebatten som självklar aktör i Sverige. 

Men jag konstaterar att Victor Jaras arv lever vidare, och musikens och kulturens roll som meningsskapare lever vidare.

Vindsröjning

 Vi letar oss igenom lager på lager av gamla hågkomster, och sådant som blivit kvar från tidigare generationen. Min farfar och farmors kvarlåtenskap, mina föräldrars dito och våra egna kvarlämnade lämningar från dagar som flytt.

Nu när vi sitter på var sin pinnstol och sorterar i högar, sådant  som obevekligen ska köras till soptippen, annat som barnen ändå ska ta en titt på, och sådant som vi själva ska ge en andra chans, då kastas vi tillbaka i tiden ibland abrupt, ibland lite vemodigt och ibland med värme och en bild av livet som det gestaltat sig. Nedan min pappas häst från tidigt 1900-tal.

Verandahäng vårt vardagsrum på sommarhalvåret

Bland sommarlediga växter som efter en vinter inomhus vistas på verandan, hänger vi där mest hela tiden denna sommar, ibland hela dagar med småprat, spel och förplägnad. Vår bekväma utlöpare till naturen på hemmaplan. Denna sommaren har också vännerna och barnen kommit och gått i jämn ström, trevligt med alla dessa möten. Privilegietillvaro.